Efter mycket pappersarbete och många telefonsamtal kom Rade till Sverige  sommaren 2003. Ett år efter att vi hade kommit hem med hästarna. Han blev min sambo och assistent. Nu bodde jag i kaffestugan och hade byggt bastu och hade hörnmassagebadkar...kakel och värmegolv. I vardagsrummmet hade jag murat en gammal vedspis. Tyckte jättemycket om det  lilla huset. Eftersom jag fick en 120-säng elektrisk, höj-och sänkbar från hjälpmedelscentralen fick Rade min 90-säng. Vi sov i mitt sovrum som jag hade byggt till. 
Eftersom alla förstod att jag nu hade en "importerad pojkvän" började även min ex att nätdejta. Han hade tur som ganska snart hittade en hästtjej och han  blev jättekär. 
Nu var det dags att flytta omkring lite igen. Jag skulle bo i stora husets nedre våning. Nina med pojkvännen på övervåningen.  Familjen som hyrde nedre våningen och skulle ta över företaget pallade inte och flyttade till en lägenhet...
Nu började också kriget om vem som skulle köpa ut vem, alltså vem skulle stanna på gården. Jag tyckte naturligtvis att jag skulle få bo kvar och exet likadant. Tyvärr blev det allmän pajkastning mellan oss med advokater. Till slut gick jag med på att bli utköpt till ganska högt pris. Jag glömmer aldrig mitt ex, illröd, svettig och skakande när han godtog mitt pris. Det står jag för, det är inte många som har slitit så som jag!!
Nu började också min reseperiod. Under ca fem år åkte jag nog sexton gånger till sol och värme. Teneriffa, Gran Canaria, Turkiet, Torrevieja, Island, Mallorca, Serbien, Finland...Ibland två veckor, ibland ett halvår. 
De första resorna åkte pojkvännen med men efter två år, när han fick sitt uppehållstillstånd ville han börja avlägsna  sig. Egen lägenhet....ut på krogen...ni fattar oh det är klart som korvspad att jag fattade det från början. Han var sexton år yngre, drömde om egna barn. Här sitter jag, femtioåring med ALS i permobil,,,,,öööh
Så han försvann ur mitt liv. Det senaste jag hörde var han i Stockholm...
Det var iinte lätt att hitta boende nu. Jag var så van att äga 7 ha, stall, flera hus...Åkte runt och tittade och exet med den nya sambon började faktiskt jävlas med mig. Sandlådenivån. Jag köpte i desperation första bästa.
Det blev en stor tvåa med egen ingång och uteplats i Vargön. En bostadsrätt. Fick börja att renovera och bostadsanpassa. När kommunen skulle greja i badrummet upptäckte de en vattenskada som jag som köpare skulle behövt förstås kolla. Not. Det blev dyrt kalas men bra blev det. En stor byggfläkt fick blåsa flera veckor och jag skulle tillfälligt flytta ut. Vart då??? Anpassat boende, kommunen föreslog äldreboendet i Sjottaheitti....kanske Brålanda. Not. Jag flydde fältet en månad till Serbien Kanjiza. Rehabilitering, hotell, spa, behandlingar. Rade följde med. Jag trivdes där. 
Därifrån måste jag bara skriva en händelse. Vi gick ut i den vackra parken en dag. Jag styrde permobilen under ett jättestort och gammalt träd. Låg o solade. Rade satt i skuggan. Plötsligt kände jag att en fluga bet mig. Aj!
Det kändes. Konstigt. La mig igen...då kom den där flugan igen o bet så in i H-vete, AJ-Jaj. 
Mycket märkligt, den fortsatte att attackera mig nu hela tiden så vi fick helt enkelt gå därifrån.
Vi gick in och sen  gick vi ut till kafeterian. Där mötte vi upprörda människor som förklarade att en jättegren hade
ramlat ner från ett gammalt träd och vilken tur det var att ingen låg under....Vi rullade till parken, och exakt där  jag hade legat låg nu stora trädbitar och flisor. DÅ TACKADE JAG GUD, för jag tror att hen skickade flugan.
 
 
 
Sommaren gick fort och hösten 2002 alltså, närmade sig. Jag hade ont i ryggen och svagheten i benen tilltog. En kväll upptäckte jag små, små muskelryckningar i benen....blev sjukskriven. Remiss till neurologen...jag började googla och för första gången i mitt liv kände jag hur håret reste sig i nacken. Symptomen stämde med ALS. Hade aldrig hört talas om ALS. Blev totalt skräckslagen och rädd. Fick åka till Sahlgrenska Göteborg och göra flera prover, 
ryggmärgsvätska undersöktes. På senhösten fick jag besked: ALS!  En neurolog på NÄL gav mig beskedet. Med mig hade jag en väninna som satt där som staty, min dotter som rusade ut ur rummet för att spy. Jag skrek och hyperventilerade en stund men lugnade mig sen. Jaha, då vet vi det. Overkligt, skulle jag dö, hade ju massor kvar att göra. 
 
Hemma på gården bodde jag nu i den gamla kaffestugan där jag hade byggt ut och minskat kafeteriadelen. Där pågick renovering som drog ut på tiden då "snickaren" som jag hade anlitat åkte hela tiden på andra jobb. Jag bodde som inneboende hos min dotter och hennes kille på stora husets övervåning. Minst en månad låg jag på en madrass på vardagsrumsgolvet. Minns så väl när Nina kom till mig ibland och ruskade mig och sa: Du skriker så, mamma! Mardrömmar som jag inte ens minns. Jag gick ju fortfarande men fick ha stöd. Tydligen hade jag röstresurser också. Min "gamla" sambo bodde på husets nedre våning. I lilla huset på gården bodde en gammal väninna till oss. 
Assistansen ordnades lätt och jag fick bra hjälp från kommunen. Tyvärr är det värre med assistansen idag. 
Min häst Laura hade jag inacorderat i ett stall med ridhus, På den tiden, 2003-2005 fick jag anställa hästtjejer.
Vi åkte till stallet och jag fick rida Laura medan assistenten gick brevid hästen, för säkerhetens skull. Assistenten fick också rida för min lilla ridning räckte inte. 
En dag när jag stod på kaffestugetrappan var jag med om en märklig stund. Jag har, varken före eller efter varit med om liknande. Det var en upplevelse, känsla, ...svårt att beskriva... det var sommar, blå himmel...men plötsligt såg jag HELA VÄRLDEN extra tydligt, allt kom närmare mig, jag minns att jag tänkte: ahaa, så här är det. Jag var glad och  lycklig i total harmoni. Som en annan dimension. Stunden varade typ en halv minut. 
Tänk-en halv minut av ett  helt liv...och det var en av de viktiga stunderna  i mitt liv.
 
 
 
 
 
Den här berättelsen har jag skrivit bara ett par månader efter vår hemkomst från Serbien, sensommaren 2002. Hittade mina handskrivna skriverier och tänker skriva dem här nu, nästan ordagrant.
Säg Jugoslavien och jag tänker: Milosevic, Krig, Belgrad, Kosovo ,Serbien, Kroatien, Bosnien-Hercegowina, Montenegro, Makedonien. Pristina, massgravar, mutor, mörka hår, folk utan tänder,  Zigenare, hemlösa hundar, sopor överallt, Pivo men också människor utan stress!  Vänlighet och värme.Tacksamhet. Känslor. Öppenhet. Enkelhet. Och solen som känns varmare och goare än i Sverige.
 
Jugoslavien? Frågar alla, skall du åka ända till Jugoslavien för att köpa en häst!?.Vi har ju bättre hästar i Sverige;
och förresten varför har du sålt dina fina hästar du hade? Hästar i den här boken är alltid lipizzanare om jag skulle glömma att säga det senare; Jo,säger jag då,jag ska åka ända till Vladimirovac, nordost om Belgrad och titta på hästar. Peter, förstår du, har bott i Trollhättan i 30 år, han är därifrån och han säger att där är riktiga hästmarknader som i Emil i Lönneberga, och ofta betalar man per kilo. Nästan alla hästar där är lipizzanare. Peter har visat mig flera kort med hans farfars lipizzanare på. Men alla deras hästar betraktas som arbetshästar. Duglighet bestämmer om det är en bra häst. Om hästen ser bra ut, har bra hovar, är stark och kan dra många tunga lass då är hästen bra.
 
De flesta hästarna körs i Jugoslavien, bara några enstaka rids.
 
Så gick det till att efter många hästpratstunder och dividerande blev jag så nyfiken. Nyfiken på ALLT jag kunde se under en sån här resa. Jag visste inom mig att jag inte bara åker för att köpa en häst. Jag skulle få så mycket mer.
Så gjorde vi, Peter åkte ner i förväg till sitt gamla hem som är kvar där nere. Han är pensionär så han åker fram och tillbaka flera gånger om året ändå. Han skulle nu bli hästletare och gå på marknader. Han hade fått stränga order från mig hur just min häst skulle vara. Den skulle vara helst ett sto, inte för stor med världens största och snällaste hjärta. Sen skulle den ha jättebra gång också. Inga dåliga krav.
 
 
Peter åkte iväg.Tiden gick. Vissa dagar kände jag neeeej, det finns inte såna hästar. Jag hade ju haft flera hästar i mitt liv men tyvärr alla dessa egenskaperna hade aldrig av någon anledning hamnat hos en och samma häst. Jag hade en som var snäll som ett lamm med ganska bra gång - men hon var kroniskt halt. Exteriört hade jag en väldigt vacker häst med enormt bra gång och swung - men hon var för känslig för tuff och vass för mig. Nästan argsint, så att jag var ju rädd för henne. Det går ju inte, det blir ingenting då.
 
En dag ringde telefonen. Nummerpresentatören visade ett väldigt långt nummer : Peter från Jugoslavien.
-Jag har hittat en häst till dig. Jag tror att den passar dig. Och billig är den också,  det finns till och med en stamtavla.
Då var det ett sto, dräktigt med ett föl vid sidan, 6 månader gammalt. Allt detta för 15 tusen svenska kronor. Hjärnan jobbade snabbt... lägg till 10000 för resan. Minst. OK. Detta lät ju bra. Jag, känd spontan och impulsiv - blev eld och låga. Jag skulle åka ner med bussen som åker från Göteborg och (samma buss) stannar bara några hundra meter från Peters hus. 
 
Jag har en väninna i Göteborg som skulle slakta sin 28-åriga häst och jag tänkte bara fråga henne om ideen att åka till Jugoslavien och i alla fall kolla på hästar och samtidigt semestra lite, bo hos byfolket dvs hos Peter.
Peter har ett stort hus 10 tal rum. Där skulle vi få plats att bo. Elsa som hon heter blev också eld och låga. Eftersom Elsa nu är 56 år gammal, har pension för att den stora kroppspulsådern sprack för henne och diverse andra åkommor frågade jag henne ändå upprepade gånger om hon tror att det skulle bli skoj och intressant och om hon skulle orka Jojomen! Hon skulle orka. Hon blev entusiastisk. Bara jag ser till att jag har tillräckligt med mediciner med mig och så blodtrycksmätaren ska med, hon ska ta blodtrycket varje dag på sig själv. Numera finns det ju så käcka apparater som man binder runt handleden.
 
Förberedelserna började. Att pyssla ihop en vecka  som skulle passa båda var inte lätt. Det var läkarbesök, tandläkarbesök, bilbesiktning, dittan och dattan - men till slut gick det, och att få biljetter sen..
När vi  var klara med gemensam vecka då var det fullt i bussen. Allt hängde på återbud, om vi skulle med. Återbud blev det och vi fick plats i bussen. Elsas pass skulle ju bara hinna bli färdigt. Jag hade  pass. Gilltigt, trodde jag, för att det var ju bara ett par år sedan jag fick ett nytt. Chocken blev desto värre när jag, som tur var tittade in i mitt pass. Då hade det gått ut för någon månad sedan. Vart hade de sista 10 åren tagit vägen - den gällde -var min första tanke när jag med klump i halsen skyndade mig till stan för att ta såna där bedrövliga kort som skulle duga till pass och id-handlingar. Skarpt ljus och ett öra skall numera blottas. Där kan man tydligen identifiera folk. Bedrövligt blev kortet denna gången också, kanske man tycker det om sig själv eller så är man inte så vacker som man tror ibland. Eller duglig.
Sen till Polisen. Hinner jag få mitt pass? Nu fick ju jag skämmas inför Elsa. Hon hade fått sitt.
 
Göteborg, Shell-bensintappen vid Ullevi. Där skulle vi träffas, Elsa och jag för att kliva in i bussen tillsammans med alla mörka jugoslaver. Elsa kom i sista minuten. Oj! Hon såg äldre och bedrövligare ut än jag ville minnas...
Hur ska det här gå? Det finns ingen återvändo nu. Nu åker vi!
Det var rätt gissat: vi var de ända "svenskarna" i bussen. Vi kände på oss många nyfikna blickar. Ingen frågade oss nåt, tysta iakttog alla oss. Den långa långa bussresan hade börjat.
 
Under resan rastade man rätt så ofta; ibland längre matraster, ibland kortare rök och "sträcka på sig" pauser - för
alla dessa jugoslaver + Elsa - Vad de röker! Hela tiden, om de bara fick. Överallt. Allihop.
Under resan blev det ju så att vi började prata med många. Alla tyckte att vi var "udda". Kvinnor, över medelåldern, ensamma åker till Jugoslavien för att titta på hästar, till råga på allt till Vladimirovac, en fattig by. 60 km från Belgrad mot rumänska gränsen. Vi fick många råd och tips och varningar. Men många tyckte det var bra att vi skulle bo hos någon vi kände innan i Sverige. Annars kunde vi bli rånade och lurade. I bussen var det blandat folk. Många rumäner då bussens ändstation är Vrsac, nära rumänska gränsen. Av naturliga skäl bor det väl många rumäner på det området.
 
I Novi Sad och Belgrad blev vi varnade att inte gå ut ur bussen för där lurade det faror. Rånare och tiggare.
Det stämde.Vi stannade snällt i bussen. Försenade var vi några timmar. Dels berodde det på att vi vid Jugoslaviska gränsen fick köpa visum.  Det var en annan händelse som var märklig tyckte vi. Vid tullen in i Jugoslavien började alla resenärer gräva i sina plånböcker och plötsligt hade alla en hundralapp i handen. Vi tittade oförstående på varandra. Vad är det för insamling? Då viskade en kvinna som satt brevid oss på andra sidan gången att det är för att de inte ska gå igenom allt bagage. Ta fram varsin hundralapp!
Nej! - Aldrig i livet kände vi!
Det var den första kulturkrocken kände jag. Vi ska minnsan inte betala för något, vi har inget extra med oss.
Om tullen vill gå igenom vårt bagage så får de göra det. Det är deras jobb!
Då kom chauffören som skulle samla in pengarna.
Ni behöver inte betala sa han bara till oss. Förvånade stoppade vi tillbaka våra pengar och sa : Tack då!
ALLA andra betalade!
Och när det hade lugnat ner sig började det att ljusna för oss, detta var mutor för att spara tid. Tulltjänstemännen vet precis hur sakta man går igenom bagaget - För att lättare få folk att betala - för att kunna åka vidare fortare.
Alla vill komma hem fort!
Det blir bra pengar tänkte vi när vi började räkna på det hela. Bussen hade två våningar och fullt med folk, och hur många bussar per dygn? Inte illa!
På ett sätt förstår jag detta, det blir så mycket enklare.  Alla hade så mycket bagage. Alla hade tagit med sig extra från Sverige till den fattiga släkten. Bussen hade en speciell vagn efter sig - bara för detta. Det liknar en lönande affärsidé!
Äntligen Vladimirovac. Den sista biten kändes som evighet. Vägen var också alldeles rak och öde på något sätt. Det var spännande. Vi klev av bussen. Ingen Peter syntes. Inte på flera minuter. Joho, då är det bara att försöka hitta hans hus. Den första känslan var att vi kom till något fattigt, nött, som i en gammal film, till 30-40 talet, en liten stad eller by, där det fanns ett par korsande kullerstensgator och dessa slitna tegelhus. Inga trähus. Alla hus hade mur och hög grind omkring sig. Man kunde inte se in på gården. Detta skvallrar till mig om något slags rädsla. Man har  bunkrat in sig. Skyddat sig.
 
Nu kom Peter. Puss och kram! Det var en lättnad att han kom! En bråkdelssekund såg jag nästan hur vi blir rånade så som vi måste ha sett ut då. Det syns ju på oss - turister -här, de har kommit från Sverige med bussen. Vart ska de? Detta kunde vi se i de unga männens ögon som satt på en parkbänk vid huvudgatan med kullersten.
OK. Trötta, trötta, vandrade vi bara några hundra meter snett en gata till Peters hus. Också hans hus, där den äldsta sonen med familjen bodde hade mur med taggtråd runt om, grinden var flera meter hög och jag fick "fängelse" tankar...Peter visade sitt hus som är säkert flera hundra år gammalt. Tiotal höga rum, med tak och väggmålningar som dock aldrig har renoverats. I alla rum hade man mycket blandade möbler, skåpen fyllda med fina servis, glas, kristall och dekorationer.
 
Typisk gatubild från Vladimirovac.
 
 
Vi åt en god rumänsk middag och drack slivovica, plommonbrännvin till. Vi satt i finköket. Den första kvällen. Där satt vi också senare en gång. Det var när Peter fyllde år. Det finns också ett kök till. Vardagsköket där vi senare alltid åt maten eller drack kaffe. Vädret var ju så varmt att vi satt väldigt ofta utanför köksfönstret vid utebordet.
Det tog emellertid några dagar för oss att förstå att man hade 2 kök. Finköket använde man bara vid högtidliga tillfällen, trots att där fanns spisen, ugnen, diskbänken, bättre skåp osv. Vardagsköket var väldigt torftigt med ett litet bord, nötta bänkar, urgamla skåp, dåligt porslin, några plastmuggar. Det här köket låg också vägg i vägg med ladugården så att när dörrarna var öppna och kossorna kissade i stallet så fick i alla fall jag känslan att man lika gärna kunde haft bordet i ladugården, med alla dessa flugor.
Det här fenomenet med dubbla kök var för oss en av de sakerna vi hade svårt att förstå. Varför unnar man sig inte det bättre köket? Vad sparar man det för? Varför diskar man i hoar som man kånkar runt? När det nu finns en färdig diskbänk i det fina köket.
När vi åt i vardagsköket så kom det ett par katter eller hundar och ville också ha nåt. Beroende på vilket humör man var på, fick de antingen matrester eller ben som man slängde på golvet eller dörröppningen. Eller så sparkade man dem för att de skulle försvinna. Katterna och hundarna var rädda. Det såg man i deras beteende. De litade inte på människan. Vad skulle de tro? när den ena stunden fick de spark och andra stunden mat. Alltså ingen konsekvens eller förståelse för djur som vi är vana vid. Grymma metoder som djuret inte förstod. Djuren är ju under människan ändå. Vi människor kan ju i alla fall prata med varandra. Vi klarar oss själva. Men djuren är beroende av människan. Tamdjuren.
En hund hade förlamade bakben, släpade sig fram med bara frambenen. Släpandes försökte han fly för den grymma människan. Förtvivlad i blicken för det gick ju inte så fort. Ögonen rann på de flesta hundarna , pälsen var tovig.  Allt skvallarade om dåligt allmäntillstånd. När man undrade varför familjen hade så många som 8 hundar varav en stor fårhund med tiotal valpar, sa de att när vi tröttnar på nån, tar vi bilen och kör till nästa by och släpper ut den. Sen får den klara sig själv.  Därigenom fick vi förklaringen till alla herrelösa hundar utomlands. De kan ju då para sig hejvilt överallt också. Dessa hundar såg vi allt, lugnt lunkande vid vägkanten, medvetet till nästa by. I hopp om att bli "adopterad" av någon annan, eller för att klara sig själv men till människor måste man för det betyder att där kan man hitta mat.
En sak som jag inte hittade någonstans var brevlåda. Jag undrade hur det fungerade? Det var så att om det kom post så bankar postiljonen vid grinden. I huset hittade jag inte en bok, inte en tidning, ingen läste någonting. 17åriga tösens sovrum saknade skrivbord, sånt som vi ger våra barn när de börjar skolan. Jag gick och undrade när hon gjorde sina läxor, skrev osv. Det visade sig att hon hukade sig till/över en låg byrå när hon skrev. På byrån bevarade hon också massa småsaker som ungdomar tycker om. Ingen bra ställlning att jobba på tänkte jag. Engelska lärdes inte ut i skolorna, däremot franska. Vi tyckte det var synd vi kan inte franska men engelska och tyska hade gått bra. Detta var problem och jättesynd, för vi fick ju möjlighet att träffa så mycket olika människor och inte kunde vi kommunicera.  Därför blev förvåningen stor när vi en kväll när vi drack cappucino i baren runt om hörnet och försökte fråga servitören lite på engelska som inte gick så bra till han släpade fram en yngre man som pratade jättebra engelska. Stackars han, vi slukade honom nästan med prat och frågor. Allt! Det tog flera timmar innan vi "släppte" honom. Under kvällen hade det också blivit klart att den här mannen Rade en serb/kroat skulle bli vår tolk och guide för resten av vår tid i det aima Jugoslavien.
Rade verkade vara äldre än sina 32 år. Han hade varit inom FN före kriget. Sedan hade kriget tagit 10 år från honom. Han var lite bitter. Hans mor, morfar, far och han själv bodde i ett halvt hus på flyktinganläggningen i Vladimirovac. Familjen kom från Kroatien. Nu var de flyktingar i sitt eget land. Rade visade sitt ben som han fortfarande hade problem med. Han hade metallbitar kvar under huden. De skulle få vara ifred där, sa han. Souveniers som han sa, från kriget. Mamman 56 år såg tärd ut. Rade berättade att hon är deprimerad emellanåt. Det är ju inget konstigt med det. Hon har reagerat på sitt sätt. Pappan verkade mera uppgiven i sitt sätt att vara, tar en dag i sänder.
En kväll blev vi bjudna av denna familj på grillmiddag. På eftermiddagen körde jag och Rade runt i olika affärer för att köpa ingridienserna. Köttet hos slaktaren, tomaterna hos grönsakshandlaren osv. Dricka, öl och vin hos drickahandlaren. Begreppet systembolag glömde vi med detsamma. I varje affär fanns ju sprit osv.
Vi grillade på uteplatsen mot trädgården där familjen försökte odla allt sånt som behövs. Det var välskötta rader  av lök, jordgubbar, potatis m.m. Några höns gick i en liten hönsgård, en hund var kopplad till sin koja. En vakthund förstod jag. Man litar inte på någon här, inte än i varje fall. Det finns maffiosos mer eller mindre här sades det. I den lilla byn Vladimirovac kanske det inte fanns men i den större Pancevo och förstås i Belgrad.
Mycket brottsliga ligor som stjäl och rånar och lurar folk på olika sätt.
Nästa dag skulle vi åka in till en stad som heter Becej. Där skulle mitt snälla lilla Lipizzaner-sto vara.
Vi åkte tidigt. Peters son offrade sig att köra. Bensin och fika köpte vi förstås.
Han hade en äldre bil utan AC och varmt var det. På vägarna såg vi flera lösa hundar. Vi blev väl omhändertagna i Becej hos Mile 1 som vi döpte honom till. Jag återkommer senare med förklaringen.
Mile 1:s familj var välbärgade. Familjeföretaget med transportfordon gick bra. Man hade  haft råd att köpa Lipezzanerhästar ju, och flera fina vagnar stod på gården. Här kör man med hästarna. Ingen rider! Och det är INGA kvinnor som håller på med hästar. Mile tog ut min häst till den lilla paddock han hade intill stallet. Han tog också ut ett sto till. Min häst var gråskimmel, kortare i modellen än den andra. Den andra var vit och verkade vara mer reserverad, nästan aggresiv mot främmande även mot ägaren! Min häst sprang elegant och jag tyckte nästan att han "dansade" svävade fram. Jag blev hoppfull tills hon stannade framför mig. Frambenen!
Jag stirrade på frambenen, något var fel! Peter hade ju sagt att hon är rak i benen, han skulle ju titta!
Snea?? Sabelbent?? Jag blev förtvivlad.
Nästa gång "min häst" stannade till tyckte jag att jag inte såg något felaktigt i benen...
Men vad är detta?
Efter en stunds diskussion med mig själv och mina känslor samt iaktagelser av hästen blev jag förtjust i hästen.
Alla, hästar och människor har ju något fel.
Jag gillade henne!
Laura som hon såg ut i Serbien. Hos Mile I. 
 
Min vännina tyckte också om henne, men jag hade ju första tjing! Naturligtvis.
Peter hade ju letat efter en snäll Lipizzanare till just mig!
Elsa funderade lite på det andra stoet, men ägaren sa att han inte kunde rekommendera den hästen till en äldre kvinna. Hon kan bli farlig och är svårhanterad.
Ok, vi fikade och hade livliga diskussioner. Vi hade massor med frågor till Mile 1 och stackars Peter fick tolka. Han blev något snurrig emellanåt. Han började prata serbokratiska till mig och svenska till Mile 1..
Ja, ja han är nog inte van att tolka så mycket kanske.
Vi tackade och bugade och vi skulle återkomma. Vi hade förstås tänkt att åka och titta på andra ahästar också bara för att jämföra.
Jag ville väl ha Laura - kanske, men vi behövde en häst till.
På Peters gata några hus längre bort bodde en yngling, Marinel. En smal, ung, vacker lång pojke runt 20 år.
Han hade luskat fram några ställen där det skulle finnas lipizzanare, hos en f.d. pilot. Tyvärr var det så stora fel på de som var till salu. På grund av detta så blev vi inte intresserade. Några var riktigt fina men de var ej till salu. Då sa vi att de mycket väl vet vilka man ska avla på.  Piloten var mycket mån om att man skulle få bättre ordning på stamtavlorna i hela landet. Han var medveten om att det förekommit massor med förfalskningar av stamtavlorna i hela landet. Stulna hästar hade sålts hit och dit. Han hade förhoppningar om att Jugoslavien skulle kunna få gå med i LIF, Lipizzan International Federation. Hemma hos honom satt vi flera stycken runt ett stort runt bord och diskuterade hästar. Där träffade vi en professor från Belgrads Universitet veterinära enheten. En gammal man som berättade en märklig historia om sin egen häst. Han hade nämligen varit i ett demonstrationtåg mot Milosevic med sin gamla lipizanner-häst. Bakom hästens ena öra hade han placerat en blomma. Detta visades på TV världen över. Han höll på att bli arresterad pga av detta. Blomman bakom hästens öra skulle håna fru Milosevic som alltid hade en blomma i håret...Hästen står tydligen fortfårande i förråd (uppstopppad ? skelett?) på veterinär enheten på universitetet...
 
Hittade vacker natur ibland
 
Nästa dag åkte vi till Belgrad och lite till åt andra hållet. Där skulle det finnas många lipizzaner. Vår unge vän Marinel var guide. Vi kom fram och en gammal man och en yngling började dra ut bruna galoppörer från stallet
och visa runt. Vi tittade tålmodigt och undrade var alla lipizzanare var?! Det fanns inga. Vi hade blivit lurade.Trodde de att vi skulle bli intresserade av dessa när vi kom ända från Sverige för att köpa just och enbart, LIPIZZANARE!! Mamma mia! Det är klart att vi blev griniga och sura men vad hjälper det. En annan kille kom på att det visst finns en lipizzanhingst alldeles i närheten. OK. Vi åkte dit. Jajamen, där stod det en häst i stallet, en hingst, snäll, ganska liten men med kraftig hals och mkt man. Jag tyckte han liknade en andalusier. Han var rak och fin i benen men hade inga papper och med tanke på den kraftiga halsen kan det vara en korsning. Vi ville ändå inte ha en hingst!
Vi träffade aldrig någon valack förresten. Antingen är man hingst eller ett sto. Det ligger kanske något i det, både positivt och negativt. Vi i Sverige ryggar till och blir helt hysteriska om någon har en hingst i stallet. Som om det vara något alldeles jättefarligt med det. Alla hingstar - jo, alla hästar vi träffade var välluppfostrade, de lydde och hade inga hyss för sig. Det var nästan att det gick åt andra hållet, och kanske vid några tillfällen var det för hårt hållna. Vi är ibland lite för snälla och dumma mot våra hästar. Vi skämmer bort våra djur.
Här fikade vi förstås och överallt bjöds det ju i regel: kaffe, coca-cola, plommonbrännvin eller sött, gullt liköraktigt...Man kunde gå lullig hela dagarna om man inte passade sig!
Nästa dag - ett nytt ställe: också fint stort hus, men hästarna som skulle säljas, både modern och dottern hade samma fel i vänstra bakbenen. De skruvade sig så markant att skador skulle säkert uppstå, trodde vi i alla fall.
Förresten var de dyra. 35 000 skr. Det priset har vi i Sverige för bättre friska hästar...
Neej..nu började dagarna ta slut. Det är bara Laura hos Mile I som spökar...jag ville ha henne!
Min väninna trivdes så bra så hon bestämde att hon stannar en vecka till medan jag skulle åka hem och titta på videon och korten på alla hästar och sen skulle vi se...Peters fru  åkte hem till Sverige i samma buss som jag. Vart hade denna veckan tagit vägen?  Ändå kändes det som om jag hade gjort enormt mycket. Så många människor, olika folkslag, fattigdom och elände...
Bilderna växlades i huvudet. Bussen rullade mot Sverige. Jag kände att jag inte ville hem... Började analysera lite.
Serbiska duvor
 
Det som var bäst för mig, som befinner mig upp ur en av mina utbrändhetsgravar var den enkelheten, vänligheten hos folk. Det var svårt att beskriva, men jag kände INGA KRAV på mig själv där nere. Jag bara var. Det var lugnt, allting hade sin lilla gång.. Allt flöt på, på något sätt. Solen var goare...Kan det vara sant?
 
Tänkte på zigenarfamiljen; hela historien började med att en ung pojk kom rusandes till Peters hus och sa att zigenarna har dödat ett av Peters får. Vi får åka dit och räkna fåren. Allmän panik uppstod, och vi, jag och min vännina lite äventyrslystna som vi är bara nickade till varandra. Jag, vi skulle komma med och se detta dramat. Vi tågade iväg, en liten klunga människor genom byn åt landet till. Bortom kullarna såg vi en kyrka, en kyrkogård och får överallt. Vägen smalnade och vi kom till ett blått hus. Som ett sagohus såg det ut som på håll. - Men visade sig vara ett ruckel med jordgolv. Zigenarnas hus.
Det vackraste huset i Vladimirovac, inne var det stampad jordgolv. 
,
 
 
På gårdsplanen stog en lastbil med flak. På flaket låg ett dött får. Peter krävde att få se fåret. Det fick han inte för zigenargubben. Där stod de två männen och mätte upp varandra med blickar.
OKEJ, sa Peter, jag går och räknar upp mina får. Om det saknas ett får kommer jag tillbaka...
Det saknades inget får i flocken och atmosfären lättade också så småningom. Dagen därefter fick vi höra att fåraherden hade somnat till ordentligt med sina hundar och fåren hade varit på vift i en trädgård och ätit upp massor. Nu skulle han få betala med den lilla lilla lönen han har. Stackars Adorian!
Fåren gick fria med fåraherden,  hans åsna och hund.
 
Göteborg igen. Dödstrött efter ca. två dygn i bussen. Vill ej åka hem. Måste jobba i kaffestugan och med djuren hemma. Fast jag längtar redan tillbaka till Jugoslavien. Enkelt, gammaldags, anspråkslöst. Ingen stress! Inga krav! Utan det jag behöver. Vila. Borta.
 
Fåret hade lammat medan jag var borta. Geten hade killat medan jag var borta. Allting hade växt medan jag var borta. Så är det, jag kan inte begära att tiden ska stå stilla bara för att jag ska få uppleva allting överallt. Jag har ju fått välja - Jugoslavien.
 
Andra dagen hemma; tittade på videon och fotona på hästarna vi hade sett. Om och om igen. Beslutet växte fram. Jag ville köpa Laura, men vad skulle vi kunna hitta till vänninan som fortfarande var kvar i Jugoslavien. Hon skulle fortsätta att titta på hästar.
 
Efter en vecka kom vänninan hem till Sverige. Resan hade varit ansträngande. Speciellt för henne  med hennes övervikt och alla krämpor. Nu var det hennes tur att vila upp sig först. Sedan skulle vi titta på hästfoton och videon igen och sedan bestämma oss om vi skulle åka ner igen och köpa ett par pållar.
 
En känd ungersk lipizzanervän och hingsthållare var med när vi tittade på videon som vi hade gjort på våran första resa ner.
 
- vad fan är det för "kor" dem har där nere?
 
- vilka hovar!! vi har bättre hästar i Sverige.
 
Kommentarerna var inte nådiga. Det är klart att vi trodde på Josef Major. Han är den bästa lipizzanerkännaren i Sverige. Han har ögon för bra hästar. Hans vana blick avskiljer sådant som vi inte kan se.
 
Trots hans varningar visste jag att jag redan sedan länge hade bestämt mig. Jag ville åka tillbaka och köpa hästen där nere. Men jag visste också att det inte bara var för hästen. Det är säkert svårt att förstå men min längtan att vara där nere en gång till och få hästen till Sverige och vad det nu skulle innebära lockade mig oerhört mycket. Det blev ett måste.
 
Hur tokigt det än låter så kände jag att jag skulle åka. Detta skulle bli en viktig resa för mig. Jag var tvungen -helt enkelt och det var inte bara hästen. Jag var påväg till någonting nytt. Det var dags. Efter ytterligare en veckas förberedelser, kopplade jag min hästtransport efter min sambos fina tjänstebil, en Saab som  senare visade sig vara mycket behövlig.
Vi ringde ner till Peter. Peter ringde tillbaka. Då hade Mile 1 redan sålt min häst, som var dräktig och hade ett 1-årigt stoföl med sig!! Katastrof!! Det var ju min häst! Kunde han inte vänta tills vi hade bestämt oss? Jävlar!!!
Eftersom Elsa, min vännina faktiskt hade bestämt sig för att köpa det besvärliga stoet- och efter övertalning - meddelade Mile 1 via Peter att han köper tillbaka min häst så att vi får våra hästar. Men jag skulle inte få ettåringen med. Men han var ju klok, för nu blev han ju av med det besvärliga stoet som ingen kunde hantera. Det skulle ändå löna sig. Okej- iväg då och Peters fru följde med oss ner igen tillbaka till Serbien. Hon hade hunnit uträtta några ärenden i Sverige och träffat sina barn som bor i Sverige.
 
Sen blev det så att eftersom, hästtransporten var tom på vägen ner, skulle den ju fyllas av Peters gamla fönster, mattor, dammsugare och diverse grejer till släkten.
 
Elsa hade organiserat hela gatan där han bodde att skänka saker till behövande. Hästtransporten blev tung och fullastad. Jag tror att den var tyngre på vägen ner än upp, med två stycken dräktiga hästar.
 
Vi turades om att köra, det är klart att det var tufft. Med oss hade vi en splitter ny europakarta.
 
När vi närmade oss Ungern var vi så trötta att vi bestämde oss att övernatta nära Gyoyr- där Josefs syster Susanne bor. Josefs föräldrar är döda, men Susanne bor kvar i huset i en liten by som heter Byzarkan. Hon hade väntat på att vi skulle vara två, men vi hade ju Peters fru med. Det gick ju bra- fast jag märkte allt lite missnöje i Susannes beteende. Ungrare gillar inte rumänskor. Här syntes fördomarna. Vi var ändå där och vad skulle vi göra? Vistelsen där blev tre nätter, istället för en på grund av diverse gräl- mellan Elsa och Peters fru och jag tänker inte gå in närmare på det. Men atmosfären var ytterst irriterad och Sussie fick gråta efteråt åt vissa saker. Jag är väldigt ledsen för detta.
 
Iallafall åkte vi vidare efter att ha lämpat av diverse saker hos Sussie- som plåster på såren. Trädgårdsmöbler och sådant.
 
Gränsen till Serbien var lite svår att komma förbi dom ville ha whiskyflaskor av oss, eller pengar. För mig hade det kvittat men Elsa stred emot dessa seder och jag vann till slut. Hon gav pengar och en liten flaska till tulltjänstemannen. Till slut kom vi hem till Peter, trötta och griniga. Välkomstdrink! - Och till sängs!
 
Nästa dag skulle hästtransporten då tömmas. Solen sken och det var varmt. Inga problem att plocka fram sakerna, ut på gården för allmän åskådning. Det kom grannar, släktingar, unga och gamla och alla fick någonting med sig. Det var roligt. Alla är fattiga i hela byn. Det var en fin känsla att kunna ge- även om det inte var nya saker.
 
Det var då dags att börja planera hemresan. Peter ringde till Mile 1 och meddelade att vi hade kommit med pengar i plånboken. Vi hade redan faxat från Sverige att han skulle ta blodprover på hästarna och i övrigt förbereda vad som behövdes. Det hade han inte gjort. Det visade sig att efter flera samtal med Mile 1 och någon veterinär i Belý att Serbien inte kunde göra sådana analyser som krävdes för EU-länder. Blodet skulle skickas eller köras till Budapest. Mile 1 undersökte saker och då började vi se glimtar av hans heta humör. Han tyckte att det började bli besvärligt!! Det skulle han inte göra, bara han fick oss ut ur landet så var det andra vårat bekymmer. Okej. Bara vi kom iväg - Skulle det nog lösa sig. Vi kunde ju stanna i Budapest själva och ta blodprover där. Det är klart- det var en risk att ta. Tänk om blodet inte var okej?
 
Var skulle vi få övernatta i Budapest? Jag hade ju varit där för några år sedan för att köra två travhästar till Budapests travstall. Dit skulle jag hitta.
 
Vi ringde till Sverige, en ungersk vän också för att få adress till något stall. Vi ringde till gränsveterinäranstalten och fick namn och adress till ett annat stall som var nära travstallet. Han pratade flytande engelska och skulle  förbereda två fina boxar till våra skatter. Överenskommelsen var att när vi närmade oss Budapest skulle vi ringa till hans mobil och då skulle han möta oss (återkommer till detta). Det skulle ta Mile 1 några dagar innan han tyckte att vi kunde komma hem till honom och under tiden kunde vi passa på att kolla på andra Lipizzanare om vi ville. Veterinären kände en annan Mile, som vi började kalla Mile II. Han bodde i Novi Sad och hade också Lipizzanerhästar - ett sextiotal. Vita från Kroatien som han hade räddat ur krigets fasor.
 
Han hade haft hand om hästar i Kroatien. Och enligt hans berättelse hade Serberna släppt hästarna lösa. De hade sprungit över gränsen hit och dit. Många hade försökt fånga dem men Mile II lyckades. En efter en hittade han "sina" hästar och gömde dem.
 
Vi åkte till Novi Sad med oss hade vi vår nya tolk: Rade. Vi körde fram till stallarna och möttes av en stor, lång, kraftig, mörk serb i finbyxor och stövlar. Han hade långt, tjockt, svart hår i en hästsvans. Han såg självsäker och välbergad ut. Lite nyfiken på oss främlingar. Det var han som var chefen, Bukinuc. Han hade ett 100-tal svarta lipizzanerhästar, det var hans passion.
 
 
Här är lipizzaner-männen. Han med svart hår hade svarta hästar...han med vitt- vita !
 
 
Det kom också en annan man från stallet. Liten, mager, gråhårig med slitna kläder. Blicken i hans ögon var skarp och intensiv, Mile II. Han hade vita Lipizzanare. Han förklarade att han har vårdat den här blodslinjen under och efter kriget. Räddat dessa hästar. Vårdat och matat dem. Offrat sitt liv för dem. Han hade i stortsett inte lämnat dem med blicken sedan han räddat dem. Han hade varit stuterichef med sekreterare före kriget i Kroatien. Han ägde inte hästarna men någon ersättning från staten ville han ha för sitt jobb och engagemang. Han älskade dessa hästar. Medan han berättade historen om dessa fantastiska djur som dansar fram- tyckte jag att jag såg tårar i hans ögon. Som romantiker och rörd av hans berättelse kunde jag också känna tårar i mina ögon. Det blev en magisk stund. Tysta- tittade vi på varandra med tårarna rinnande. Tolken Rade kände på sig en märklig stund, harklade sig och tog några steg för att göra någonting. Mile II log, torkade sina tårar och sa till mig: Du är en fin människa. Riktig hästvän, det ser jag.
-Du förstår hästar!
Jag kände stolthet att han sa detta till mig. Stolt och rörd igen, nästan på vippen att börja lipa igen!
Jag skärpte mig och mina svallande känslor över dessa vackra djur. Vi gick och tittade på några ston i hagen.
Mile II schasade på några av dem och de kom travandes fram. Nej , de svävade fram utan att "nudda" marken.
Jag hade aldrig sett något liknande. det vackraste elegantaste stegen jag sett någonstans, någonsin!
En sån skulle man ha! Men jag hade ju bestämt mig för min lilla Laura. Med oss hade vi Lauras stamtavla som Mile II skulle titta på, om den var äkta.
Mile II var den som kunde detta, han kunde allt. Han var som en dator.
Han tittade och sa att Lauras stamtavla verkade korrekt. Även det andra stoets. Roligt tyckte vi!
Det var nästan med motvilja vi åkte därifrån.
Jag skulle kunna återvända dit bara för att titta på hästarna. Mile II skulle skriva memoarer och stamtavlor över deras hästars öden. Jag skulle få ett exemplar! Väntar!
På väg  hem åt vi fisksoppa på en liten restaurang. En liten kille stod utanför för att kalla in kunderna. Så fort vi kom sprang han in och ut kommer en kvinna med bord och stolar. Smaken i spat var ju god men det såg ut som om de glömt att rensa fisken före.
Nästa dag skulle det  bli åsneridning. Adorjan den gamle mannen som hade jobbat som fåraherde hela sitt liv, hade bjudit oss till hans ställe, där han alltid var. Ett litet husliknande ruckel med jordgolv och en säng med madrass. En stol, ett litet bord.
Han hade nästan inga tänder kvar. En bra vallhund hade han. Han satt på sin gamla stol och gav tysta order och hunden uppfattade genast och gjorde vad som behövdes. Åsnan var också där, fastbunden i en stolpe. Den hade en gammal grimma på huvudet.  Alltså ingen sadel, det var bara typ ett metallhandtag, och  metallgrejor som stack ut vid sidorna. Man fick sitta bakom putan. Märklig utrustning men säkert bra för sitt ändamål. Adorjan visade oss hur man rider. Han slängde sig upp snabbt och smidigt.
Och vi som tyckte att den gubben verkade gammal!
Inga tyglar, bara repet från grimman och en pinne. Pinnen var viktig för det var med den man styrde. Om man höll pinnen på vänster sida så gick åsnan åt höger, och vice versa.
Gubben flaxade med benen och åsnan började trava för att övergå i galopp.
Herregud vilken syn, han red som en tonåring. Nu var det min tur, jag fick hjälp upp. Fick sitta längre bak än vad vi är vana vid.  Sen skulle jag iväg.
Det här måste ju gå bra minns jag att jag tänkte, jag som kan rida.
Onej, jag blev allt lite osäker när jag i dålig balans fick igång djuret. Vi vinglade iväg, åsnan och jag. Han var säkert lika frågande som jag....
Men allt gick hyfsat. Vi tog en lång promenad runt den lilla kyrkan och bland alla gravarna och sedan tillbaka.
Men ont gjorde det på insidan av låren. Det hade jag inte haft tid till att fundera på tidigare. De där satans metallpinnarna hade tryckt emot så jag hade fått skavsår. Attans, ett minne från åsneridningen, Tackar!
Bevis, finns foto på detta.
Den planerade återresan skulle bli försenad pg.av planeringen att komma till gränserna. Elsas dotter skulle ta studenten och hon bara var tvungen att flyga hem en vecka, och jag stannade kvar.  Ärligt talat var jag glad över att få vara ensammen en vecka. Bara roa mig och njuta.
Det fanns inget annat att göra.
Vi skjutsade henne till Belgrad och hämtade henne en vecka senare.
Jag var en del med Rade och hans familj den veckan. Ibland hade vi picknick ute i naturen, solade pratade och njöt. Han berättade om kriget. Om hur han blev skadad. Även om livet som FN soldat.
Han hade lärt känna många människor från olika delar av världen.
Han och hans familj har ett ganska stort hus i Kroatien , Vrginmost, han hade haft kaffebar där på den 1:a våningen i en del av huset.
Huset är kvar. Men eftersom pappan är serb betraktades de som serber och fick fly. I huset bor det nu andra människor. Fortfarande i skrivandets stund, är inte allt klart med huset.
Rades mamma åker dit ofta för att kolla till huset och för att försöka få huset sålt på riktiga villkor.
Det var ju familjens livsverk. Mest pappan och morfar hade byggt det tillsammans. Rade läste vid uneversitetet innan kriget bröt ut aoch allt blev kaos.
- Jag har förlorat 10 år av mitt liv, säger han. Och jag kan se en skugga av sorg svepa över honom när vi pratar. Sorgen har stannat i hans kropp, jag kan känna och se den i hans ögon, när inte ens han vet om det.
Där låg vi i gräset och solade i skogen.
- Långt bort, jag visste inte ens exakt var vi var.
Det känns lite märkligt att skriva om det. Dels ser jag hur jag intuitivt litade på honom. Han kunde ju ha varit hur som helst, dum och kriminell till och med. Men nej - det kändes helt totalt OK. Inte bara OK - utan helt fantastiskt. Själsfrände kanske man kan säja. Mycket märkligt. Jag bara visste hur han är, hur han ska prata, vad han tycker...Somliga kunde säja att jag blev kär i honom, förtjust..Ja, kanske det - men på ett mycket ovanligt sätt. Jag såg mig själv i honom. Vi var så lika (och ändå så olika) och det tyckte själarna i oss om. 
 
 Elsa var tillbaka från studentkalaset i Sverige. Peters son, Gile körde lite för fort på vägen hem. Polisen stoppade honom. Vi hade en splitter ny röd Saab 9-5 turbo med oss. Jättefin och snabb bil. Typiskt tänkte vi. Nu blir det dyrt. Vi  såg Gile prata och gestikulera med polisen. Sen kom han lite småleende tillbaka och sa:"150 svenska kronor! Jag mutade honom.". Detta hade vi hört talas om och nu har vi sett det! Intressant. Lite tillskott till polisen, de har ju inte så värst bra löner. Alla parter blir nöjda men systemet lider. Staten får inte in pengar och laglösheten blir godkänd. Så då får polisen fortsätta jobba med så låga löner.
Det finns inga pengar till löneförhöjning eller ny reform.
Elsa fick vila en hel dag efter resan och kalaset. Sen börjar vi planera hemresan.
Allt måste stämma. Serbien är inte med i EU så vi var tvugna att ta sådana där blodprover på hästarna som skulle godkännas av EU.
Efter några krångliga telefonsamtal med veterinären i byn Becej, där hästarna var, kom det fram att det var omöjligt för Serberna att ta detta prov.
Vi skulle stanna i Budapest sa de, och ta dessa prover där. Ok.
Ett samtal kom från hästägaren Mile I om han skulle ta av skorna på hästarna eller sko om dem.
Vårt svar var att ta av skorna för det var skonsammare att resa den långa vägen hem utan.
De skadar sig mindre när de riskerar att trampa sig i  transporten.
Angående transportregler från jordbruksverket förresten:
- Tänk att det finns olika regler för registrerade och inte registrerade hästar.
Bara det får mig att skaka på huvudet.
Tror ni att hästen själv (huvudpersonen) känner skillnaden i transporten??
Sen har jag respekt för andra regler som är mer förnuftiga:
Mat, vatten, tillsyn, rast och vila helt klart!
Hästar är individer och dräktiga ston är känsligast.
Våra 2 ston var ju högdräktiga.
Elsas häst skulle ju föla i juni -02
Min skulle ju föla först i augusti.
Med oss hade vi en lista på "hästhotell" genom hela Europa. Men det var ändå inte lätt att boka dessa. Det hade vi lärt oss att ingenting var som man trodde.
-Det var alltid Värre!
Så en tidig morgon en dag var vi klara att åka från Vladimirovac.
Det blev jag, Elsa och Peter.
Jag tiggde och bad att Peter skulle med för att jag kände att både Elsa och jag, två skröpliga tjejer och 2st dräktiga ston från Serbien, genom alla gränser. det skrek bara:
NO, NO, NO!!!
Rade följde också med en bit till staden Becej för att tolka åt oss. Det var skönt att ha med honom.
Det första vi fick göra i Becej var att desinfiera hästtransporten.
Det gjordes på/vid en veterinärstation.
Sen var det en massa papper om hästarna med stämplar i massor som vi fick.
Nästa steg var besök på kommunkontoret hos en dam.
Varför de var inblande, vet jag inte.
Det var nog så att alla äffärer skulle godkännas av kommunen.
Det kändes högtidlig att vara där.
Fint gammaldagshus, mycket gamla saker böcker och så vidare.
Strikt klädda damer och herrar med flera stämplar i skrivbordslådan. Till slut var vi klara, med oss fick vi lite mer papper.
Den stora pappersbibban började växa, som mot slutet av resan blev en pärm.
Vi åkte hem till Mile för att lasta hästarna och börja resan till Sverige.
Lastningen gick bra!
Det lastades även hö i bilen så att hästarna skulle ha mat på resan. Nu började vi resan mot Ungerska gränsen.
Rade följde med till gränsen.
Väl därframme vid gränsen började svårigheterna.
Vi fick inte lämna landet.
Privatpersoner fick inte köpa hästar så där bara. Betalningen av hästarna skulle ha skötts med en bank.
Det blev flera timmars väntan för oss och hästarna i värmen som var kvävande.
Tjänstemannen på gränsstationen gjorde flera samtal utan resultat.
Mycket besvikna och trötta fick vi återvända med hästarna till Mile.
Hästarna måste ha undrat vad vi höll på med.
Hemma hos Mile började det aktivitet utan dess like.
Alla försökte klura ut hur vi skulle få med oss våra hästar hem till Sverige. Det ringdes och faxades. 
Vi letade företag som skulle kunna agera som "säljare" och "köpare"
- Utan resultat.
Vi ringde till och med Svenska ambassaden.
Mot eftermiddagen började det att klarna.
Jag, Rade och Mile åkte iväg med hästarnas orginalstamtavlor.
Förstod inte först varför.
Vi åkte några mil. Resultatet var en man med stämpel (!) som skrev Miles namn och adress på stamtavlorna.
En mycket viktig detalj som sakandes.
Nästa morgon skulle vi åka till nästa gränsstation, Subotica.
Där det var någon högt uppsatt kvinna som åtagit sig "ärendet" mot lite betalning.
Det visste jag inte då, men förstod senare.
Så ny lastning för hästarna och till Subotica. Det var väldigt varmt, ca 30 grader.
Vi parkerade och förskte hitta lite skugga för hästarnas skull.
Det tog 8 timmar innan vi kunde fortsätta till den riktiga gränsen mot Ungern.
Under de 8 timmarna upptäcktes att de papper som skrivits i Becej ett par dagar innan, måste skrivas om.
Mile åkte därför till Becej och kom tillbaks ett par timmar senare.
Sen var det dags för mötet runt det stora runda bordet.
Gränsveterinären kom och tittade på papperen, skrev på och fick lite pengar.
Den högt uppsatta kvinnan försvann med en annan kvinna och tog med sig vår svenska hästtidning.
Jag var så trött och hungrig och på gränsen mot ett nervsammanbrott.
Så jag märkte inte direkt vilka papper vi fått med oss över gränsen.
Kvinnorna fick betalt. Äntligen iväg.
Vi kramades med Mile och hans son. Han tog en sista titt på sina hästar!
Iväg - På gränsen gick det bra.
Nya stämplar förstås och betala några avgifter....
Då såg jag ett papper som fick mig att dra på munnen, samtidigt som jag blev rädd.
SH`s stämpel på ett papper, var text som var som en inbjudan till Sverige till hästparad.
Hästarna skulle alltså bara besöka Sverige!..... (Officiellt)
OK- tänkte jag, orkade inte bry mig längre.
Blicken fastnade åter på SH`s stämpel. (Svenska Hästavelförbundet)
-Den var upp och ner men den fungerade.
Jippie! Vi var på väg!
Vi var nu ute ur Serbien och inne i Ungern på väg mot Budapest!
Där vi  hade veckan innan beställt stall-boxplats i ett stort stall i Budapest där hästarna skulle vila.
Vi hade pratat med mannen dagen innan och hade hans mobilnummer så klart.
Och skulle bara ringa honom när vi närmade oss Budapest. Han skullle slussa oss till stallet.
Det var bara det att när vi nu närmade oss Budapest så fick vi inte tag i honom och mörkret började falla.
Vart skulle vi ta vägen?
Vi måste ju till Budapest för att ta ytterligare blodprover.
Panikslagna, trötta, griniga.
Ja totalt slut!
Vi stannade på en parkering vid en liten restaurang i en liten by.
Vi bad människorna om hjälp.
Helt enkelt HJÄLP!
Efter mycket prat och telefonsamtal kom en man och skulle hjälpa oss. Han hade ett stall och lät oss sova hos honom.
Han såg ut som en sjörövare, men vi hade inget val.
Det var bara att följa med och be till Gud att han var ärlig.
Hästarna var ju högdräktiga och alla behövde vila.
Han körde före oss medans det blev mörkare och mörkare.
Inga hus syntes längre och vägen blev smalare och smalare.
- Jag var rädd!
Ungraren stannade på gårdsplanen.
Det syntes ett hus och några andra byggnader.
Mannen gick in i en av byggnaderna och kom ut med en vit häst.
- Lipizzanare troligen.
Han band fast hästen i ett träd.Där skulle den övernatta.
Sedan vinkade han till sig oss till stallet.
Där såg vi 2 spiltor till höger och får och boxar till vänster.
Några grisar sprang runt.
Det var blött och geggigt på golvet och inte mockat på evigheter.
De hade ingen halm.
Vi var så trötta och hungriga så vi nästan grät.
Vi lastade ur hästarna och ledde dem in i stallet.
Hästarna var väl också trötta och tacksamma att få stå på fast mark.
De gick lugnt in och började äta. Vi gav dem vatten.
Mannen bjöd oss in i huset. Sen försvann han ett tag och kom tillbaka med ett köttstycke, en rökt skinka med ben.
Han tog fram lite bröd och vin.
Det var smutsigt överallt och jag fick låtsas att vara vegetarian. Jag åt bara bröd och vin. Elsa och Peter tackade ja till allt t.om starkare drycker.
Jag ville bara sova!
Han erbjöd oss att sova i huset men vi sa att vi hade tält för 2 personer. Och Peter skulle sova i bilen.
Ute i mörkret satte vi upp Elsas lilla tält.
Vi hade någon filt och kudde som vi stuvade in i det lilla tältet.
Bekvämt var det inte men jag sov till slut - I alla fall lite.
Elsa snarkade högt som vanligt.
Jag vaknade för att det var solsken och varmt.
Stel var jag också. Jag klev ut ur tältet och fick syn på allt som jag inte såg i mörkret kvällen innan.
Jag blev så glad!
Allt såg så annorlunda ut. Grönt, vackert - En varm fuktig sommardag.
Riktigt fridfullt. Nu när jag såg hela huset såg det vackrare och mysigare ut än inatt.
Det visade sig att mannen var en egen företagare, Ungrare och hans fru var en tyska.
Detta var gården där de hade odlingar och djur.
Svartjobbare som var unga män och kvinnor från Rumänien. Som fick bo på gården med enkla förhållanden.
De hälsade på oss och blev glada att Peter pratade rumänska med dem.
Peter tyckte väl lite synd om dem för han gav dem några kasettband med rumänsk musik på.
Vi förberedde oss på att åka mot Budapest. Vi hade fortfarande inte fått tag i honom som lovat oss stallplats där vi skulle ta blodprover som var EU godkända.
Men jag hade kört ner 2 travhästar till Budapest travstall för några år sedan, så jag tänkte att vi åker dit och försöker hitta rätt sedan.
 Eller om vi kanske kan stanna där istället. Innan vi åkte kom mannen vår värd, med en säck potatis och lök som vi skulle ta med oss till Sverige. Kul!
Vi växlade adresser och jag lovade att skicka god choklad till jul åt dem. (Det gjorde jag)
Solen sken och vi lastade våra hästar och satte fart mot Budapest.
På morgonen hade jag vaknat till att jag hörde en häst (?) dundra på gården.
-Hjälp! Jag kikade ut ur tältet och såg ägarens häst springa lös på gården.
Peter hade också vaknat i bilen och kravlade sig ut. Ägaren tll hästen var även han vaken och skulle fånga sin häst.
Den verkade ha samlat på sig ilska över att främlingar bara kom från ingenstans och tog över stallet. När han fick stå ute bunden i ett träd. Så han lät sig inte fångas.
Han tog sats och studsade mot stallet.
Stalldörren var bara en svag grind och han tog sats och skulle in!!
Han slog med hovarna och skulle över grinden - Till SITT stall!
Jag tänkte bara ; Köttfärs!
Det blir slagsmål där inne om han kommer in. Peter insåg också vad som höll på att hända, han for mot grinden och lyckades stoppa hästen och ägaren fick tag på honom i sista sekunden. Pust!
Vilken morgon.
Väl framme i Budapest fångade vi en taxi som körde före oss till travstallet.
Jag kände igen allting.
Efter många samtal med vakterna och olika människor, stallpojkar fick vi komma innanför grindarna.
En veterinär lyckades lista ut till vilket av stallarna vi skulle till.
Som tur var det inte långt mellan stallen.
Han stoppade in en stallpojke i vår bil och lovade att komma efter med sin bil.
Han skulle hjälpa oss.
Vid det andra stallet var det också grindar och vakter. Olika gamla stallbyggnader syntes.
Det var som en stor park därinne. Stora grönområden och träd. En ny stallpojke visade oss två jättefina, stora boxar med vattenkoppar och massor med torr halm.
-Vilken Lyx!!
Vi ledde nu våra hästar som säkert redan hade förstått att de hade hamnat i ett riktigt äventyr.
Veterinärens assistent rekommenderade oss ett bra hotell i närheten.
Han skulle också hjälpa oss med blodproverna så att vi kom till EU och EUROPA.
Vi lämnade hästarna och skulle komma tillbaka nästa dag.
Stallpojken hade ringt och fått order av vår man i Budapest som vi inte fått kontakt med.
Hotellet vi skulle bo på passade oss som handen i handsken.
Det ägdes av en rik hästfamilj där dottern rider på internationel hög nivå.
Hästtavlor och hästmotiv präglade alla rum och matsalen.
På innergården hade de en mysig liten uteplats med massor av blommor.
Det visade sig att vi fick stanna sammanlagt 9 dagar i Budapest. Sedan fortsatte resan till Österrike. (Austria)
Det var ju porten till EU. 
Där var det hårda kontroller av hästarna. Även att papprena var i ordning.
Vi fick äran att nyttja det nybyggda EU stallet. Våra hästar fick en varsin lyxbox att övernatta i.
Det var alltså våra hästar som var de första gästerna på det här stället.
Det var värre med oss, man kunde inte erbjuda sovplats någonstans. I stallet fick vi inte stanna. 
Den natten sov vi tre under en trappa på papperskartonger.
Om någon sett oss då så hade de trott att vi var uteliggare. Men solen gick upp nästa dag igen. Vi också.
Efter några stämplar på några nya papper, lastade vi på och åkte genom Tyskland mot Sverige.
Efter ett par dygn kom vi till Helsingborg med ny veterinärkontroll där. Allt gick bra, nu var det bara den sista biten i Sverige kvar.
Vi kom hem dagen innan midsommarafton. Min vännina stannade hemma i Göteborg och jag tog med hennes häst till min gård. Jag var vimmelkantig av trötthet men förberedde  varsin box till våra ston.
Städade sedan hästtransporten, det blev flera skottkärror med skit.
Nästa morgon gick jag in i stallet och förstod genast att vänninans sto hade fölat under natten.
Hon såg sjuk ut, jag ringde till en veterinär  som i sin tur fick kalla på en kollega som även den kom till stallet.
Läget var kritiskt, hästen led av uttorkning. Så jag fick stå och hålla vätskepåsen medans veterinärerna försökte hålla stoet vid liv. Till slut efter flera timmar började stoet repa sig och faran var över.
Det var ju sommar och gräs i hagen så vi släppte ut stona och fölet som naturligtvis följde efter sin mamma.
Hästarna var inte vana att vara ute. I Jugoslavien stod de fastknytna i spiltan.
De stirrade på oss : Ska vi gå fria här? Vad vill ni?
Efter ett par veckor hade de vant sig. Det var vackert, bra väder i ca 1 vecka. Vi lät hästarna att gå ute även nattetid.
En morgon gick jag ut ur huset och mot hästarna som hade blivit fyra!
Min häst hade fölat och klarat det alldeles själv. Nu gick det två lipizzanerston med varsitt vackert hingstföl bredvid.
 ,
 
Laura med sitt hingstföl, Armando.
 
Laura utanför mitt hus
,
Lauras specialsadel, måttbeställd barockmodell från Tyskland
 
 
Bifogar nu en artikel som publicerades i Capriole, Lipizzanerföreningens tidning, nr 4, 2002.

MY LOVE-STORY WITH LAURA•

Jag har alltid tyckt att det varit spännande att få höra på vilket sätt folk har upplevt sin första kontakt med lipizzanerhästen. Historierna varierar, men när jag läste Maria Fässbergs story i sista tidningen tänkte jag bjuda på min. Jag skall också berätta litet om de lipizzanare som vi har haft i vårt stall under åren och mycket om det senaste fyndet: LAURA!

Den första lipizzanaren jag såg hette Pluto Bazilika och ägdes av Eva-Lott Andersson här i Trollhättan. Han var hingst hela sitt liv. Jag minns hur Eva-Lott visade oss hans fina luftsprång, caprioler utanför stallet. Eva-Lott och Bacillen som han kallades gjorde mycket reklam för lipizzanaren. Med körning och ridning, det minns säkert många.

Detta var i slutet av 80-talet. Det var då det hände, jag hade sett något annorlunda och kunde inte glömma detta. Följden var att Eva-Lott hjälpte oss, mig och min dotter Nina, att skaffa fram en lipizzanerhäst. Det blev en resa till Skåne och hem kom en unghäst vid namn Pluto Caprice. Vi hade Caprice några år, tog ett föl på henne, Pluto Carisma som i sin tur har fått två föl hos oss, Castello och Romano. Dessa hästar har dock, av olika anledningar, hamnat hos olika människor runt i landet under åren, men de är fina hästar och jag vet att det har gått bra för dem alla.

Jag tillhör den kategorin av hästvänner som är något fega eller rädda på något sätt - men kan ändå inte tänka sig vara utan häst. Alltså, jag har svårt att klara av dessa temperamentsfulla djur ensam, eftersom min dotter flyttade hemifrån och jag fick inte den hjälp med hästarna som jag hade behövt. Jag gick och funderade. jag fick höra kommentarer som: Du får byta hästras, fjording eller nåt! Det finns inga lipizzanare som är så snälla att du kan ha dem!

Jag efterlyste en lipizzanerhäst som var snäll, inte så stor, lugn, vacker, med bra gångarter och inte för dyr. Sen skulle den ha utstrålning också! Alla skrattade! Sån häst finns inte!

Jag gav dock inte upp. Nånstans finns hon, för ett sto skall det vara! Jag tycker personligen att ett sto har mer personlighet och utstrålning än en valack; valacken saknar något... och en hingst kan jag ju bara glömma....

Av en slump blev det dock så att via en jugoslavisk vän fick jag nys på ett dräktigt sto i Serbien. Hon var mera körd än riden och hör och häpna: uppfyllde alla mina krav, per telefon alltså. Det är ju en bit dit ner, men jag åkte. Det blev två resor och det tog sammanlagt en och en halv månad! Först en bussresa och sedan en med bil och hästtransport. Men nu har jag alltså MIN drömhäst i stallet med ett hingstföl som föddes i augusti. Fölet heter Maestoso Armando efter sin far, Maestoso Monteaura. Stoet har alltid kallats för Laura, så jag använder det namnet. Hon har dock en stamtavla och där heter hon 8 ILOVA IX.

Hennes far kommer från (ergela) = stuteri L, och heter Maestoso Lipica /Il.

Modern kommer från (ergela) = stuteri Vucjac Pznjaroz och heter /lova VII.

Eftersom jag saknar 6:e ledet i stamtavlan på stoet, har jag, med hjälp av Helena Hammarskjöld, fått veta att Atjan Hop, sekreterare i LIF:s avelskommitte , kan hjälpa mig att fylla i den. Han hade också tyckt att härstamningen var intressant. .. vad nu det kan betyda? Helena träffade honom på LIF-mötet i år och visade kopian av stamtavlan där. Alltid nåt. (Tack Helena!)

Nu återstår problemet hur dessa hästar skall registreras. Jag har beställt manhår från hingsten som är pappa till fölet, från Serbien, för att kunna göra DNA-analys. Det finns nämligen ett till föl i Sverige som är efter den hingsten. Med mig på resan ner hade jag en väninna från Göteborg som också köpte sig ett dräktigt sto och som också har fått ett hingstföl! (Hon får väl skriva sin berättelse!)

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dessa hästresor, men det skulle inte få plats här så ni får några rader. Det jag vill säga är väl att resa nummer två var väldigt jobbig på olika sätt men jag skulle aldrig ångra ett ögonblick att jag gjorde den.

 

För mig var det årets "kulturresa". Att få bo privat på en gård i en liten by, Vladimirovac, ca 6 mil nordost om Belgrad hos min vän som bor halva året i Trollhättan. Att se livet, människorna, alla de olika folkgrupperna från romer till kroatiska flyktingar.

 

Äkta fåraherde med sin packåsna. Att få vara med i det dagliga livet under flera veckors tid gör att man börjar "se" landet, svårigheterna, problemen men också de enkla, positiva sakerna tydligare. Vi har verkligen sett landet inifrån. Vi har sett mer än vad man kunde sett på en vanlig charterresa! Vi har fått vänner för livet.

 

Av det vi såg hade privatägda hästar det sämre, enligt "svenskt" synsätt. Stuteriet hade stora boxar, hagar osv. Annars hittade vi alltid hästarna i spiltor, ofta tillsammans med kor. Hästarna går aldrig på sommarbete. Valacker finns ej. Det är väl en del av kulturen och kanske inte alltid så fel heller. Vi är så vana att bli närmast hysteriska om någon råkar ha en hingst i stallet. Där var det så naturligt. Alla hingstar vi såg var lugna, "väluppfostrade" (detta ämne kan ju alltid diskuteras) och de kunde stå lugnt i samma stall i spiltan bredvid ett sto.

 

Det är klart att vi inte alltid kunde hålla med dem. Följande mening som vi hörde säger en hel del; Vi slår först och pratar sen! Det gäller hästar och kvinnor! Fy! Fy! Fy!

 

Våra hästar kommer från en privatperson i en liten by som heter Becej.

 

Vi besökte flera privata stallar med lipizzanare. Hos en f.d. pilot, alltså typisk privat lipizzanerägare; d.v.s. de som är lite mer välbärgade än vanligt, träffade vi en äldre, piprökande (annars rökte alla människor, överallt och hela tiden!) herreman, som var professor från Belgrads universitet och lipizzaner-vän. Han berättade hur han en gång var nära på att råka illa ut, just pga. sin lipizzanarhäst. Han var med i ett demonstrationståg mot Milosevic i Belgrad och hade med sig sin gamla lipizzanerhäst i tåget. Hästen hade blommor bakom örat. DET skulle han inte haft - det var ju provokation på högsta nivå! Fru Milosevic brukade ju ofta ha blommor i håret i offentliga sammanhang. Denna händelse har tydligen visats i TV världen runt. Något jag har missat. Numera finns denna världsberömda lipizzanare, i utbildningssyfte, kvar på universitetet i Belgrad, veterinära fakultetet - som skelett eller uppstoppad enligt professorn!

 

Hos honom och på stuteriet uppfattade vi viljan att få gå med i LIF och viljan att samarbeta, ambitioner om stamböcker och registrering osv. men det verkar att vägen dit är lång. Många bryr sig inte om papper - hästen behövs som arbetshäst och den drar lika bra om den har papper eller ej. De förstår inte sammanhanget i stort hur viktigt det kunde vara för rasen och andra människor. Kriget har, så klart också, gjort allt detta värre .

 

Vi besökte ett lipizzanerstuteri Bukinac, i Novi Sad där en serbisk man födde upp svarta lipizzanare och en kroatisk man som föder upp vita lipizzanare . Dessa båda män var mycket speciella. Serben som föder upp svarta hästar hade lika svart, tjockt, långt hår som sina hästar, och stor var han, minst två meter! Den kroatiska mannen var mager, gammal, gråhårig men ack, så karismatisk. Han berättade sin historia om 66 st. vita hästar som han ensam, efter många turer, fångade in under krigets bomber, tog hand om dem, flyttade omkring med dem och bodde i stort sett med dem för att inte förlora dem igen. Han ville bevara just denna blodlinje, och han lyckades. Nu håller han på att skriva en bok och en stambok om just dessa hästar och deras öde med honom själv. Medan han berättade rann det tårar från hans ögon... och från mina...

 

Hans hästar var de finaste, med den vackraste gången jag nånsin sett i mitt liv! De dansade, de svävade "utan att nudda marken"!

 

Men - jag hade ju redan hittat min drömhäst, Laura! Ni vet, jag är nog en sån som Josef säger, en drömmare! Om en drömmare får för sig något så blir det så. Vi värderar olika saker.

 

Det är som att bli kär - man vet inte riktigt vad det är som gör att man blir kär, man bara blir det. Det är känslan, inte utseendet eller stamtavlan...

 

Som sagt, resan var jobbig, inte minst all byråkrati, ju mer stämplar de hittade desto bättre var det. Allting tog tid, tid, tid. Vänta, vänta, vänta. Hundratals telefonsamtal, först från Sverige, sedan där nere och på hemvägen. Avgifter och kontroller vid olika gränsstationer. Övernattningar med hästarna längs vägen. Oväntade händelser; inte alltid positiva.

 

Det hade varit mycket enklare om vi hade anlitat en transportfirma, men vi ville ju göra detta själva. Ni kan tänka er vilket intresse vi väckte överallt. För det första, i Jugoslavien jobbar bara karlar med hästar.

 

Här kom vi, två svenska tjejer och skall själva köra sina hästar till Sverige! Allt går med järnvilja! Hem kom vi, dan före midsommarafton, med två högdräktiga ston och ett kilo dokument. Med stämplar på!

 

Jag kan alltså inte rekommendera att man bara åker ner så som vi gjorde, men vi var ju äventyrslystna och vi fick så vi teg. Annars var ju det mesta roligt! Allt beror ju på hur mycket tid, pengar och tålamod man vill offra. Man skall ha gott om just tid, tålamod, pengar, fantasi, kontakter och lite tur! Som jag har sagt: nu vet jag precis hur man skall göra nästa gång.

 

Ute i hagen går min Laura och Armando. Vi har fått jättebra kontakt med varandra. Vi kan "prata" med varandra. Laura är mycket känslig, men cool och lugn. Hon är lydig och lär sig fort. Jag har kommit på att det tog ca två månader innan hon blev "försvenskad" dvs. att hon accepterade oss, miljön osv. och började slappna av på nytt sätt och "gå vidare" .

 

Naturligtvis har vi hela vägen framför oss, men det kommer att bli bara roligt, det vet jag. Jag och min dotter skall rida barock med henne. Hon kan få nåt föl någon gång.

 

Jag fick med mig några fraser på serbiska som jag har använt till henne, ifall det skulle bli problem. Det har hjälpt, men mer och mer går vi över till svenska. Det går bra, läraktig som hon är! Vissa fraser fortsätter jag med, t.ex. God morgon på serbiska när jag går till stallet, och om hon är längst ner i hagen, kom in, på serbiska. Det fungerar alltid.

 

Ett annat ord är Dobra, och betyder bra. Det låter ju som bra....do... bra..! Vi ses på någon tillställning!

 

Lipizzanerhälsningar! från Arja Voimäki, Trollhättan

 

Det här är en oljemålning av Laura, målad av Nina Voimäki 2006. Den står på köksväggen hemma och tittar på mig varje dag.