Jag såg honom för första gången på  tv. En av mina assistenter sa att det var en rysk baryton med på Veckans föreställning, han sjöng så bra. Du tycker nog om honom.
Och jag tittade på SVTPlay och kunde inte slita mina ögon eller öron från honom. Jag blev som  förtrollad av hela honom. Hans röst, hans utseende, hans carisma. Hela han. Jag var såld!
Dagarna efter lusläste jag allt om denne mystiske siberian tiger, som man kallat honom.
Efter ytterligare några dagar läste jag att det närmaste att få lyssna/se honom LIVE var
i Helsingfors 2015 Alla Hjärtans dag. Han skulle uppträda på Sibeliushuset.
Jag bokade flyg och hotell och färdtjänst tor till Landvetter. Två assistenter skulle med.
En av dem trodde inte sina öron när jag ringde på en torsdagkväll och bad henne att packa för på fredag ska vi till Finland och träffa DIMITRI...Hon fick ringa tillbaka för att höra att vi inte skojade.
Finland---here we come---
Mycket bra hotell och service i Finland. Konsertkvällen kom, vi satt ganska högt bak och HAN kom, sjöng och vann våra hjärtan-igen. Min assistent hade hört på pausen att han skulle signera skivor i foajen efter konserten.  Vi köpte två och stod i kön med många andra. Vår tur kom, vi hade blivit tillsagda att inte försöka prata länge för hans flyg skulle gå snart. Innan jag fortsätter nu så måste jag berätta en sak: På Facebook ni vet, har Dimitri gjort den där IcePackedChallange , alltså hällt isvatten över sig, filmat o sen på Facebook. Donerat pengar till forskning av ALS.
Alltså, nu rullade jag emot HONOM och då hör jag min andra assistent säga högt, nära Dimitri, att Arja här vill tacka för deltagandet för ALS-forskning....
Han lyfte blicken,  reste sig upp så att stolen bakom honom välte...rundade bordet och kom till MIG och började krama mig och höll sitt huve mot   min---länge. Naturligtvis grät jag vid det skedet. Sen vände han sig framåt med pepsodentleende och kamerorna klickade....och jag bara skrek. Fina bilder och minne för livet. Suck.
 
 
 
Jag levde i koma i fjorton dagar. Sen började vi, jag och assistenten leta efter hans andra skivor på internet. Vi hittade och beställde och  de anlände och här sjöng Dmitri Hvorostovsky högt i flera veckor.
 
Han sjöng också i assistentens bil så hela Vargön hörde... Jag älskar när han sjunger ryska krigssånger, på ryska...
 
Alltså: Vad är din favvomusik? Svar: Ryska krigssånger.....öööh om man inte vet HELA STORYN.
 
Ok, vi hittade mer. Man kunde köpa biljetter LIVE Metropolitan Opera New York och se på tv-skärmen.
Vi hittade en med vår nya idol och efter mycket  krångel och envishet lyckades vi noviser att köpa biljetter till kvällens opera. Något vi inte hade tänkt på var att det är viss tidsskillnad mellan Vargön och NY. Men här satt två tappra fans kl 03.00-05.00 och tittade/lyssnade på opera. Och vi var sååå lyckliga!!
Min hund var inte lika lycklig, emellanåt lyfte hon upp huvet och tittade på oss gansga undrande.....suckade o försökte sova igen.
 
Ett par dagar senare var jag i full fart att boka flyg och hotell till Munchen som var det närmaste vi kunde åka till Dimitris konsert. Vi  skulle flyga med Lufthansa och som van resenär med elrullstol, trodde jag, hade vi  utrett och ringt flera gånger till Lufthansa att allt var ok. Två assistenter följde med. Vi hade packat och åkt färdtjänst till Landvetter och skulle checka in...så säger mannen vid disken att DEN DÄR PERMOBILEN  kommer INTE på planet! Alldeles för stor. 
- Jodå, vi har ringt och donat och det är ok.
-Tyvärr, jag kan inte se att den skulle med, och jag vet att den kan inte lastas...sorry...
Vid det här laget gick den bittra sanningen upp i hjärnan: Vi hade blivit lurade, jo-o, lurade av nonchalanta jävla Lufthansamänniskor.   Som vi hade jobbat för att få ihop arbetspassen, växlat pengar...allt. Här står vi. I min ilska drämde jag en läskeflaska i golvet....men vad hjälpte det.
Det var bara att åka hem...
Nästa dag hemma läste jag på Dimitris facebooksida att han hade ställt in alla konserter just från gårdagen, i Munchen pga hjärntumör.  Vi grät.
 
Nu började vi oroa oss över Dimitris hjärntumör, det lät ju allvarligt. Vi följde honom på Facebook o googlade. Han som i Helsingfors hade lovat oss att i september 2016 komma till Sverige för första gången. Vi läste om strålbehandling och alla skriverier. Han hade bättre perioder och han uppträdde några gånger men medverkade inte i krävande operaroller. Skulle han komma till Sverige??
September 2016 närmade sig och YES, Dimitri skulle komma till Malmö. Ett enda upptädande och vi bokade platser längst fram.  
JÄTTEfint väder och varmt var det elfte september när vi bänkade oss ner förväntansfyllda och även lite oroliga över hans hälsa. Första stycket spelade orkestern bara men sen.....till nästa stycke öppnade sig sidodörren och HIMself med stolta steg och majestätiskt träder fram. Folk bara skrek och apploderade.Vi tyckte att han såg ut som vanligt,  denna vackra man. 
Tredje gången när han kom från sidodörren mötte han min blick och nickade:hej, jag ser Dig! Jag blev så lycklig.! 
Även det underbara tar slut, så även konserten. Sista stående ovationer.....och jag ville fånga honom en sekund innan han försvann. Min assistent fick vifta med en liten sidenpåse och fånga Dimitri  och dirigenten
på väg till sidodörren. Dimitri såg mig och böjde sig på knän framför mig och tog i mina händer. Vad gör jag, jooo....gråter förstås. Ett par sekunder spänner han sin allvarliga blick i mina ögon och den blicken sade: Du vet att det här är ADJÖ. Och jag visste. Sedan log han brett igen och var borta. Han fick med sig min present tll honom, ett FUCK ALS-armband, svart. Det var den i den lilla tygpåsen. 
 
Efter Malmö följde vi honom på Facebook. Julen 2016 fick han ligga på sjukhus i St Petersburg då han fick svår lugninfammation.  Sedan var det många långa tysta perioder och 2017-11-22 dog Dimitri i London, där familjen bodde. Vacker familj. 
Hemma hos mig stannade 2 väggklockor den natten...
Hela världen sörjer honom, jag har aldrig sett så många hälsningar på Fejan, hjärtan, tårar, blommor, ord, osv. Han hade verkligen trollbundit troligen miljoner människor. Jag grät flera veckor !
Nu har vi hans musik o röst o videor som tröst och fansen fortsätter på Fejan, om allt möjligt om familjen och minnen. Det finns mycket att läsa på internet för den nyfikna. 
Nu minns jag, i Helsinki och i Malmö avslutade Dimitri konserten med samma folksång, utan orkester, mycket rörande: Farewell happiness.   
 
Ni som vet lite om ALS vet  att man ofta tappar talet. Mer eller mindre, Jag har tappat nästan hela förmågan. När jag ska försöka säga nåt och speciellt om vi är flera i rummet, då får jag först vifta med armarna och vinka och på nåt sätt få uppmärksamhet för att någon barmhärtigt tystar ner alla i rummet: SSSSSSSSHHHHHHHHHHH ARJA  SKA SÄGA NÅT. Som via ett trollspö blir det dödstyst och alla stirrar på mig. Då försöker jag kraxa fram mitt budskap där varje ord har vägts på en guldvåg. Jag har nämligen inte ork eller tid, inte lust heller, för kallprat eller nonsens. Bara viktiga ord. Orkar inte mer än ett eller två ord mellan korta andetag. Jag kan själv tycka att jag är hur tydlig som helst...eftersom i min hjärna flyter orden som porlande bäck. Alla förstår inte och då säger nån: Joo, hon sa att...bla...bla...
Jag får ju höra och lyssna på många olika människor varje dag. Ibland kan jag tycka hur slarvigt en del använder språket. Hur mycket onödigt nonsens matas ut ur munnarna. Jag förstår ju att detta beror på att jag själv är så begränsad.
Ibland skulle jag vilja säga mer men väljer att hålla tyst.  Det blir som det blir. Solen går upp imorgon också.
I mitt fall har det tagit flera år, det går sakta. Det finns bra hjälpmedel; talmaskin, och nu väntar jag faktiskt att få komma och börja spåna i en dator som jag skriver med en prick i pannan, eller glasögonbåge eller  själva ögat. Jag vet inte om datorn pratar för mig men jag kan i allafall KOMMUNICERA.
 
 
 
 
Doris, min sambo, min hund, HKH=hennes kungliga höghet har bott hos mig i 7 år. Hon var ett år när jag köpte henne. Korthårig, brun dvärgpincher. Jag gillar att säga att hon är minidobberman, det låter coolt ju. Och visst, hon beter sig som en dobberman, vaktar mig hela tiden, är snabb som en vessla, och mycket smart. Jag älskar henne, verkligen. Hon ger mig så mycket...ovillkorlig kärlek. Bortskämd---absolut. Nya assistenter är icke välkomna...hon tar tid på sig innan en ny får röra mig. Tyvärr har många fått blodiga tår, hälar, fingrar, så vi måste vara skärpta och förstå henne också. Om hon hade varit typ en schäfer med såna olater hade jag fått avliva henne för länge sen. Hon har lärt sig rutinerna runt mig och har stenkoll på assistenterna.!!!😜