Byggandet fortsatte. Vi jobbade heltid. Hästarna och getterna tog jag och min dotter hand om. Sakta växte factumet fram: Jag hade gått i kvinnofällan. Ansvaret över städ, tvätt, mat, allt sånt låg hos mig. Automatiskt. Och min dumma nöt gjorde inte mycket åt det. Jag såg inte klart, som idag,  trodde att det var fel på mig som inte riktigt orkade och hann allt jag hade velat göra. Orken tog slut, jag gick ner i arbetstid till 75 %, men betalade lika mycket av huslånen. Räntorna var skithöga just de åren. Jag ville vara duktig fru/sambo men sakta började jag ifrågasätta att vi passade ihop. Jag ransonerade strykningen av hans skjortor; nu strök jag bara kragen och en liten bit där fram!!
Jag ser naturligtvis detta med en annan vinkel idag men minns exakt hur det kändes. Vi hade helt enkelt inte pratat om vilka krav och förväntningar vi hade inför varandra och, mycket viktigt, vilka förväntningarna var inför oss själva. Till slut kunde jag inte svara hans närmanden och det intima dog. 10 år.
Jag flyttade sonika min halva av dubbelsängen till dotterns gamla rum. Jag kan förstå att det var grymt för honom att kliva in i sovrummet och bara hitta en halv säng....hemskt men sant. Prata om bra kommunikation.....................
Här är det läge att nämna att jag blev faktiskt tokkär i en något äldre hästkarl men som tur var kom jag på vilken kvinnotjusare han var. Det borde jag ha sett direkt, kan man tycka idag.............
 
Nu hade jag sagt upp mig från försäkringskassan och jobbade halvtid på fritids. Tänkte att något måste ändras.
Det blev fem år, tror jag med jobbet med barn. Inte så lätt man kan tro. Jag jobbade mest som personlig assistent åt en rullstolsburen kille som gick på fritids. Tror ni på ödet i det här? Det sägs ju att allt som händer oss, vilka människor vi möter i våra liv, har mening. Jag vill tro det. Jag menar, nu sitter jag här, i min Rolls Roys-permobil och dirigerar en hel drös personliga assistenter. 

Kommentera

Publiceras ej