Jag hade turen att komma in på en "starta eget för kvinnor"- kursen som varade nästan ett år med några veckors intensivstudier på konferenshotell på Orust. Jag trivdes som fisk i vattnet. Var seriös och som alltid:ALL IN.
Affärside´skulle man ju naturligtvis ha.  Min var: Djur-och naturupplevelser i miljö där kretsloppstänket är synligt...........dvs vår bondgård med olika djur att klappa på och rida på våra hästar och sitta i lappkåtan på renhudar där vi stekte Gränna-plättar över öppen eld. I smeten röd mjölk och äkta smör. Hjortronsylt eller jordgubbssylt, hemmagjort så klart, och riktig grädde. Ett av mina motton var: Äkta vara, annars kan det kvitta!
Min dotter skulle vara med i detta, och det var hon några år, men insåg före mig tydligen att det blev alldeles för mycket arbete för pengarna som kom in.
I alla fall. på kursen fick vi lära oss bokföringens mysterier, konkurrensanalys, målgrupper, reklam, logo, firmanamn, räkna vinst och allt annat gällande företagande. 
Ok, det blev enskild firma i mitt namn med namnet: GRÄNNA GÅRD. Jag slipade och planerade och förberedde under kurstiden. Målet var att köra när kursen var slut. Det gjorde vi också. Vi, för dottern och sambon var ju med.
Första annonsen i Tidningen Trollhättan. Premiärdag med jippo som häst&vagn, ponnyridning, spelemän, tävlingar. När klockan blev 10 den dan...hjälp...det var kö på 45:an som blinkade att svänga till GRÄNNA GÅRD. Parkeringarna räckte inte till. Succé!!! Som vi stekte pannkakor, sålde glass o kaffe, red och körde. Mamma Mia, jag var helt slut på kvällen när alla inblandade tömde sina midjeväskor på köksbordet och dagskassan skulle räknas. Det såg så komiskt ut, kände mig som bankrånare med bytet. Jättehög med pengar i olika valörer. Hade aldrig sett så mycket pengar förut! I alla fall på köksbordet. Plötsligt började vi alla skratta, vansinnesskratt, befriande och så härligt!!!!!!
Det var kallt och mycket snö. Julen närmade sig och jag var arbetslös, första gången i mitt liv. Jag fick en briljant ide. Bakom vår skog gick högspänningselledning och kommunen ägde marken den s.k.elgatan under ledningen. Där växte det fina granar. A-laget var där och rensade ibland. Så en morgon pulsade jag dit i min fula cerisa vinteroverall. Med mig hade jag en såg. Jag sågade ner tjugotal granar och släpade de hem till gården.
Nästa morgon lastade jag granarna in i vår nya hästtransport och körde tii en stor ICA-affär. Ställde mina granar framför butiken där folk strömmade in och ut. Kommersen gick bra och sen blev det mellandagsrea och för penningarna köpte jag en ny vinterkappa.  Det slog mig låååångt efteråt att jag kanske borde haft ett par tillstånd.
Jag tyckte själv att det lilla jag hade gjort var min medborgerliga rättighet och även skyldighet.
Byggandet fortsatte. Vi jobbade heltid. Hästarna och getterna tog jag och min dotter hand om. Sakta växte factumet fram: Jag hade gått i kvinnofällan. Ansvaret över städ, tvätt, mat, allt sånt låg hos mig. Automatiskt. Och min dumma nöt gjorde inte mycket åt det. Jag såg inte klart, som idag,  trodde att det var fel på mig som inte riktigt orkade och hann allt jag hade velat göra. Orken tog slut, jag gick ner i arbetstid till 75 %, men betalade lika mycket av huslånen. Räntorna var skithöga just de åren. Jag ville vara duktig fru/sambo men sakta började jag ifrågasätta att vi passade ihop. Jag ransonerade strykningen av hans skjortor; nu strök jag bara kragen och en liten bit där fram!!
Jag ser naturligtvis detta med en annan vinkel idag men minns exakt hur det kändes. Vi hade helt enkelt inte pratat om vilka krav och förväntningar vi hade inför varandra och, mycket viktigt, vilka förväntningarna var inför oss själva. Till slut kunde jag inte svara hans närmanden och det intima dog. 10 år.
Jag flyttade sonika min halva av dubbelsängen till dotterns gamla rum. Jag kan förstå att det var grymt för honom att kliva in i sovrummet och bara hitta en halv säng....hemskt men sant. Prata om bra kommunikation.....................
Här är det läge att nämna att jag blev faktiskt tokkär i en något äldre hästkarl men som tur var kom jag på vilken kvinnotjusare han var. Det borde jag ha sett direkt, kan man tycka idag.............
 
Nu hade jag sagt upp mig från försäkringskassan och jobbade halvtid på fritids. Tänkte att något måste ändras.
Det blev fem år, tror jag med jobbet med barn. Inte så lätt man kan tro. Jag jobbade mest som personlig assistent åt en rullstolsburen kille som gick på fritids. Tror ni på ödet i det här? Det sägs ju att allt som händer oss, vilka människor vi möter i våra liv, har mening. Jag vill tro det. Jag menar, nu sitter jag här, i min Rolls Roys-permobil och dirigerar en hel drös personliga assistenter.