Det kom ofta folk till oss och ville ge bort olika djur. Ibland fick vi tacka nej, när det var omöjligt. Så en dag började vi ta hand om en vingskadad svart kaja. Eftersom vi hade den inne i hönshuset, kunde vi mata och sköta den. Hen blev tam väldigt lätt, flög och satte sig på axeln och pilla i kragen eller örat. En vacker dag tyckte vi att hen var frisk och fick flyga ut. Det gjorde hon glatt men höll sig i närheten och så fort vi gick ut kom hon flygandes och satte sig på en axel. En gång satte hon sig på  min axel och började noppra på mitt guldörhänge....en liten kula med stift, ni fattar. Vips, och hen hade örhänget i näbben. Listiga jag fattade snabbt beslut och gick in i hönshuset med hopp att hen skulle följa med. Mycket riktigt...där får man ju MAT....väl inne stängde jag dörren, jag ville ha mitt örhänge!!! Trodde jag. Innan hen tog mat svalde hen örhänget....Ok, tänkte jag: Nu gäller plan B. Jag stängde in kajan i en bur och började invänta "resultat". Om den gick in så kommer den ut....Nästa dag kunde jag nöjd klämma en fågelbajskorv och få tillbaka mitt guld. Tvättade och kokade fyndet och stoppade den i örat. Nu visste jag också att hen inte hade skadat sig. Kajan bodde hos oss ett halvår och en dag var hon borta. Hade   flygit i sin kos.

1 kommentarer

Hanna

13 Mar 2018 18:04

Det var så det gick till med örhänget. Jag hade en helt annan historia i min skalle. ;) Tänk vad tiden förvränger minnet.

Kommentera

Publiceras ej