Här stoltserar Kalle i sin all färgprakt. Han fäller upp fjädrarna, ruskar dem och böjer dem framför en hona för att visa hur vacker och stolt han är.
 
Kalle hämtade jag med hästtransport från Orust, hos en äldre gubbe. Som tur var följde han med oss hem och hjälpte till att få Kalle på plats...spännande.
Vi tänkte att Kalle skulle få sin Ada, en maka. I  en annons i tidningen Land hitttade vi en hona i Varberg.
Efter några samtal skulle Ada åka tåg, alldeles själv, från Varberg till Trollhättan där jag skulle möta henne.
Så, jag hämtade en stor, välpaketerad låda på järnvägstationen och åkte hem.
Väl hemma, min dumma nöt, öppnade jag lådan UTANFÖR inhängnaden i tron att ha henne i famnen och bära in.Naturligtvis slank hon ur mina händer  och flög i toppen på den högsta tallen vi hade på gården.
Vad gör man då? Hittade inte någon instruktionsbok i kartongen. Efter några om och men och utifallatt ringde vi till brandkåren. De skulle komma såvida det inte brann nånstans. De kom med en lång lyftkran där en man stod
i en "bur" och skulle fånga fågeln. Ada betraktade spektaklet men lät sig inte fångas. Hon flög----ner till Kalle in i inhängnaden. Klok kvinna. Brandmännen packade ihop sina saker och sa, glimten i ögat att vi tar inte betalt, vi ser det här som övning. En får tacke.
Kalle bidrog till sitt uppehälle med att sälja sina vackra fjädrar i kaffestugan. Det var massor varje höst då de tappar dem en gång per år.
Ada la tappert ägg, och det blev faktiskt några ungar också men en morgon var ungarna döda. Vet inte varför,
Kalle kanske inte var så snäll pappa...
En morgon var Kalle borta, räven hade tagit honom och släpat honom genom åkrarna. Vi kunde följa fjädrarna och rädda en del. Jag får skämmas nu för jag minns inte för bövelen vad som hände Ada. (Alzheimer Light)
 
 

1 kommentarer

Hanna

13 Mar 2018 17:59

Härlig historia med Ada. Vad jag kommer ihåg så såldes Ada inom kort efter att Kalle dött. Kan det stämma?

Kommentera

Publiceras ej