Jag, Arja i aktion
Kafeterian byggdes av timmer, gamla dubbeldörrar hittade jag på ett rivningshus. Golvet lackades, bord o bänkar o stolar fick plats. Köksbänken, diskbänken, kyl o frys mot vägen, på kortsidan. Sedan lång bänk parallelt men en o en halv meters mellanrum. På bänken stod kassaregister (apparat, om ni vill), kaffekokare en stor o fin, koppar, muggar, glas, skedar, servetter och olika hembakta kakor o bullar.  Kanske blommor. KOM OCH KÖP!!
Det var bara SÅÅÅÅ häftigt den första tiden, att stå där och ta betalt, slå i kassan och höra det där plinget när lådan åkte upp. På kvällen var det lika roligt att räkna kassan och bokföra. Klart det var säsongbetonat, sommrarna gav det mesta klirret i kasssan. Rik blev jag aldrig men överlevde.  Glassbox hade vi o det gick åt mycket glass. Några sorters godis hade vi också. Nina hade några tavlor på väggarna och några sålde vi.
 
Kafeterian och toalett/Dusch-stugan snett bakom
 
 
De första åren präglades av entusiasm, hårt arbete, nya idéer (alldeles för många). På vinterhalvåret började jag jobba extra på ett äldreboende. Jag trivdes där också fast jag fick skäll att jag pysslade om dem gamla för länge. Bråttom, bråttom, fort skulle det gå. Jag vill inte hamna där när jag bli gammal, sa jag då och nu.
 
År 2000 började jag känna mer tydligt att något i mig inte var som det skulle. Ha-haa... det blev som det blev när det inte blev som det skulle. Den tycker jag om.
Allvarligt talat, sökte läkare för svaga ben...kom hem med penicillin mot lugninflammation. Doktorn och jag också hade glömt mina svaga ben...Livet fortsatte, hästlivet....men jag hade börjat ha väldigt ont i ryggen. Förkyld var jag också ofta och väldigt trött.
Våren 2002 fick jag en ide att åka till Serbien med en rumänsk man som bor i Trollhättan. Denna man berättade nämligen att det finns mycket lipizzanerhästar på Balkan och att de är billiga där.  Han och hela hans familj åker hem flera gånger per år. Han åkte ner och skulle kolla in lämpliga kandidater, dvs äkta lipizzanersto med stamtavla. Tydligt talade jag om vilka krav jag hade. I den här vevan hade jag kontakt med en äldre kvinna som också var nyfiken på de serbiska hästarna.
Min kurir, mannen hörde nu av sig och hade hittat ett dräktigt sto med ett föl bredvid. Paketpris på tre hästar alltså. Wow! Nu blev det liv i luckan, Elsa, kvinnan som var intresserad skulle följa med. Vi två kvinnor skulle åka buss hem till mannen i Serbien. Det fanns speciella jugoslavienbussar som kördes mellan Sverige och f.d. Jugoslavien.Vi skulle stiga i bussen i Göteborg vid Ullevi och stiga av alldeles utanför familjens hus i Vladimirovac.
 
 
 
 
 
 .
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej