Som liten blev jag van att ha häst. På gården hade man en finsk arbetshäst som fick dra timmer, hö, harv, jo allt möjligt. Ingen red på den tiden. Ibland när zigenare sov över bytte pappa häst med dem.
När mamma dog och jag fick följa med syrran lärde jag mig rida på arméns hästar  men när jag åter kom hem blev det ingen ridning. Inte förrän i Sverige i Trollhättan när min dotter blev hästtokig. Jag blev det också.  TFRK blev det först. Ponnygruppen för Nina. Sen började vi båda två rida i Sjuntorp, på NÄRK. Jag var ganska harig, kunde och vågade inte rida alla ridskolehästar. Ändå var det det bästa jag visste. Vackra och facinerande djur. 
I samma veva som vi köpte egen gård var det ju klart att vi skulle ha häst eller hästar. Och bastu så klart.
Stallet blev klart före bastun. Två boxar med jordgolv. Vi hyrde vår första häst då vi inte hade råd att köpa nån egen. Minns att huslåneräntan var skyhög, vi betalade då nio tusen kr varje månad. Jag sydde en vojlock till vår häst av ett par gamla thermobyxor...i den andra boxen hade vi en kompis häst och fick en slant för stallplatsen.
Vi hyrde olika hästar och höll på. Själva boningshuset helrenoverades och byggdes ut. Vi jobbade heltid båda två.
Den dagen kom då vi skulle köpa en egen häst, eller maxad D-ponny som var viktbärande så att vi båda fick rida.
Va vi åkte, riket runt, hade jättemånga på prov men den rätta hittade vi i Göteborg. Världens snällaste D-ponny.
Duktig i både dressyr och hoppning. Dessutom körd. New Forest sto, Malin II, hette hon.
Nina o Malin åkte och tränade, tävlade och vi körde både släde o vagn med henne.
Vi åkte ofta till Upphärad för att träna hos en duktig tränare. I hennes stall var det en inacorderad häst, en lipizzanerhingst. Sakteliga blev vi intresserade av rasen. Vi ville också ha en lipizzaner. Rätt, Spanska Ridskolan i Wien. Jag har varit där flera gånger, sett och beundrat deras berömda hopp och poséer.
Vi hittade vårt ungsto med superstamtavla i Skåne. Pluto Caprice. Hon var skimmel men blev helvit med åren.
Hon var ca 160 cm i mankhöjd och var ganska kraftig, muskulös...och humör hade hon. Jag får åter igen erkänna
att jag var rädd för henne vid vissa lägen. Jag red henne bara när hon var dräktig för att då var hon lugnare. Tur att Nina klarade av henne. Hon hade bra steg, en gång fick vi 40 poäng och guld på riksutställning.
Som vi höll på, mocka, borsta, tvätta den vita svansen, rida, hämta hö o halm. Ibland spån eller torv. Beställa hovslagare. Ge sprutor, joo, ibland blev de ju sjuka också.
I flera år pinade  vi våra grannar med att lussa hos dem, TILL HÄST! Vi tränade och sjöng kvällarna innan. Jag offrade vita lakan som vi klippte en sprung där bak så tyget föll fint på hästen.
Ett år var det glashalt... men vi skulle ju...så min sambo fick gå i täten och sanda...
Första huset, och Nina sjöng, klart o tydligt: Staffan va en tallegren...............öööhm
Vid nästa hus hytte vi till henne att sjunga rätt!! JOO-JOO, va hör vi om inte: Staffan va en tallegren.....
Vi red långa uteritter, ofta var det månen som lyste och snön knastrade.
På gården hade vi ett litet men komplett hus som vi hyrde ut. Ofta var det hästfolk som bodde där och hade häst i stallet. 
Caprice fick ett stoföl, som fick namnet Carisma. En vecka innan hon skulle föla inredde vi en ledig box till ett rum med säng, mattor, nattduksbord mm. Vi skulle sova i stallet och inte missa fölningen.  Jag hade noja på spindlar och köpte på ÖB en sån hatt med nät framför ansiktet. Biodlarna har såna. Den var grön.Men ack...av någon anledning hoppade vi över en natt, och naturligtvis passade hon på att föla då. Jag tror starkt att hon knep och väntade på att få lugn och ro.   Vi behöll henne men sålde Caprice. Visst hade båda damerna humör. Caprice kunde typ anfalla, öronen bak och skulle hugga när nån främmande skulle närma sig vid boxdörren. Hon som skulle komma och titta på henne kom lite tidigare än avtalat. Hon hade gått in i stallet själv och "hälsat" på Caprice....Nina och jag kom hem och kvinnan kom ut ur stallet saligt leende och sa: Jag har hälsat på henne och gillar hennes temperament. Nina och jag bytte blickar...va har hänt...vem är knäpp nu...
Hon köpte Caprice. Familjen fick en kattunge på köpet som fick namnet Lucia eftersom det var Luciadagen.
När hästbilen med Caprice åkte gick jag efter dem på vägen och skrek vad rösten gav medans tårarna sprutade:JAG SKALL ALDRIG MERA SÄLJA EN HÄST!!                   
 
  
 Känslorna kom, hon var så personlig och speciell.  Med tiden sålde vi flera hästar, och köpte nya. Det blev lättare men vi älskade alla våra djur och tog väl hand om dem.
En gång råkade vi se en nykastrerad lipizzanervalack i ett närbeläget stall. Hans ägare, en indisk kille, var inte direkt hästkille. Några stalltjejer skvallrade till oss att hästen var omöjligoch stirrig och mager var han. Såg ledsen ut. Då, spontana jag, världens räddare... ville veta när ägaren kom till stallet. Onsdag. Jag åkte dit och sa till ägaren: Den här hästen skall till mitt stall, den ska rehabiliteras och tas hand om bättre. Det kostar si o så. Är vi överens? Jag hade tydligen gjort intryck för han sa: absolut, bra. Han sa också att han hade köpt hästen till sin flickvän men de hade gjort slut....
Nästa dag fick naturligtvis Nina rida hem hästen för den gick tydligen inte att lasta. Hästen var svårriden tre ste g fram och ett bak. En bil körde strax bakom dem för säkerhetens skull.
Mycket riktigt, sakta men säkert fick vi ordning på pållen. Bra hull, glad och pigg och mycket bättre riden än ett halvår sen. Sedan dök den gamla flickvännen upp och skulle ha tillbaka hästen. Med lugn kunde vi släppa iväg hästen - han mådde ju bra. Efter ett par år hörde ägaren av sig och tackade oss för att "vi hade räddat livet"   hennes häst. Han hade också fått fina poäng på utställning.  Såna stunder blir man alldeles varm om hjärtat.
 
Vi sålde faktiskt Carisma också men köpte henne tillbaka ett år efter då ägaren dog oväntat. Lite roligt var att vi betalade mer för henne än vad vi hade fått året innan. De påstod att vi de måste räkna in vad det kostat att ha hästen ett år. För mig lät detta knepigt men det finns väl värre knepigheter i världen.
Carisma fick flera föl hos oss som senare såldes.
I stallet föddes två andra föl. De var två ston som var inacorderade av två tjejer. Det var spännande att få vara med på ett hörn där också.
 
En period fick jag idéen att jag skulle ha halvblod. Ville rida och tävla i dressyr. Halvblodet hette Elegant.  Köpte fina läderstövlar och fin kavaj......men vad hjälper det när det mesta går åt helvete. Det visade sig att hästen började bete sig märkligt, mitt i dressyrprogrammet stegra sig och göra sidohopp...jag blev skiträdd som vanligt och skulle sälja hästen. En stalltjej som var förkyst i hästen fick köpa honom till reducerat pris. Efter några år fick jag höra att hon hade tagit bort Elegant för han hade blivit dödsjuk. 
Jaha, tänkte jag, det var ju något som spökade redan när han var min. 
Nu hade jag äntligen förstått att: en gång lipizzaner-alltid lipizzaner. Ny jakt började efter ny,SNÄLL lipizzanersto.
Hingst kan man ju inte ha med mina nerver. Valack går inte. Det känns att valacker saknar något...ston är så nyanserade.
Vi kände till en mycket snäll lippare, ett sto som vi hade funderat på förut flera år sen men inte nappat på för att hon hade inte så bra steg, som vi säger. Nu värderade vi om, vi ville hitta ett sto att avla på med ett krav: SNÄLL.  Vi åkte och köpte det snälla stoet som hade blivit till åren. Hon förblev oförsäkrad, hon var för gammal för att försäkras då hon aldrig hade  varit försäkrad. Övrigt var hon i dåligt skick  Halt och mager, håglös. Åter igen skulle vi rädda liv. Tanten som sålde hade många hästar, 46 hundar (inavei), plus andra djur. Både tanten och djuren levde i misär och som tur var blev det utredning och sanering hos henne. Hon levde i en bubbla.
Vi köpte hästen för några lusentappar. Hem och göda och få ordning på pållen. Hon var så glad i mat, hon åt t.o.m. citroner. Det tar sig, som pyromanen sa. Hon blev bättre och vi började rida henne försiktigt. Hon var så snäll, aldrig en kick eller sura miner.
Till slut var det dags att betäcka henne. Det tog sig till slut och nu skulle det bli spännande  att se om avkomman också blev snäll. Tiden gick, Dorita, som hon hette, gick två veckor över tiden. Sen gick allt åt helvete igen. Hon började  föla, stora vaxproppar satt i juvren, men hon fick inte ut fölet. Det var för stort. Jag ringde veterinären och fick svar: Dra ut fölet-du har ju varit med förr......men innan vi fick draghjälp och när fölet väl låg där på boxgolvet var det dött. Stort, svart, välskapt hingstföl. Det var grymt...och vi grät flera veckor igen.
Jag märker själv nu att det har varit mycket sorg och ekonomiska förluster kan man nog säga med alla hästhändelser men i samma andetag försäkrar jag att jag inte ångrar en dag av just hästdelen. Dessa djur som har kommit och gått har gett oss oerhört mycket.
 
Nu ska jag skriva lite om annat men återkommer till hästar sen igen.
 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej