Jag, Arja i aktion
Kafeterian byggdes av timmer, gamla dubbeldörrar hittade jag på ett rivningshus. Golvet lackades, bord o bänkar o stolar fick plats. Köksbänken, diskbänken, kyl o frys mot vägen, på kortsidan. Sedan lång bänk parallelt men en o en halv meters mellanrum. På bänken stod kassaregister (apparat, om ni vill), kaffekokare en stor o fin, koppar, muggar, glas, skedar, servetter och olika hembakta kakor o bullar.  Kanske blommor. KOM OCH KÖP!!
Det var bara SÅÅÅÅ häftigt den första tiden, att stå där och ta betalt, slå i kassan och höra det där plinget när lådan åkte upp. På kvällen var det lika roligt att räkna kassan och bokföra. Klart det var säsongbetonat, sommrarna gav det mesta klirret i kasssan. Rik blev jag aldrig men överlevde.  Glassbox hade vi o det gick åt mycket glass. Några sorters godis hade vi också. Nina hade några tavlor på väggarna och några sålde vi.
 
Kafeterian och toalett/Dusch-stugan snett bakom
 
 
De första åren präglades av entusiasm, hårt arbete, nya idéer (alldeles för många). På vinterhalvåret började jag jobba extra på ett äldreboende. Jag trivdes där också fast jag fick skäll att jag pysslade om dem gamla för länge. Bråttom, bråttom, fort skulle det gå. Jag vill inte hamna där när jag bli gammal, sa jag då och nu.
 
År 2000 började jag känna mer tydligt att något i mig inte var som det skulle. Ha-haa... det blev som det blev när det inte blev som det skulle. Den tycker jag om.
Allvarligt talat, sökte läkare för svaga ben...kom hem med penicillin mot lugninflammation. Doktorn och jag också hade glömt mina svaga ben...Livet fortsatte, hästlivet....men jag hade börjat ha väldigt ont i ryggen. Förkyld var jag också ofta och väldigt trött.
Våren 2002 fick jag en ide att åka till Serbien med en rumänsk man som bor i Trollhättan. Denna man berättade nämligen att det finns mycket lipizzanerhästar på Balkan och att de är billiga där.  Han och hela hans familj åker hem flera gånger per år. Han åkte ner och skulle kolla in lämpliga kandidater, dvs äkta lipizzanersto med stamtavla. Tydligt talade jag om vilka krav jag hade. I den här vevan hade jag kontakt med en äldre kvinna som också var nyfiken på de serbiska hästarna.
Min kurir, mannen hörde nu av sig och hade hittat ett dräktigt sto med ett föl bredvid. Paketpris på tre hästar alltså. Wow! Nu blev det liv i luckan, Elsa, kvinnan som var intresserad skulle följa med. Vi två kvinnor skulle åka buss hem till mannen i Serbien. Det fanns speciella jugoslavienbussar som kördes mellan Sverige och f.d. Jugoslavien.Vi skulle stiga i bussen i Göteborg vid Ullevi och stiga av alldeles utanför familjens hus i Vladimirovac.
 
 
 
 
 
 .
 
 
 
 
 
Vinter o snö          Lappkåtan o en mindre vedbo bredvid. Fint!
 
Idag ser jag klart vilket jag skulle göra annorlunda. Gäller företagandet. En hel del. Marknadsföring, priserna, delegering...
Minns inte varifrån idén om att ha stor lappkåta kom men nu skulle vi ha en. Vi förberedde marken under med markduk och grus, fällde  raka långa stör i skogen. Virket till bord och bänkar kom också från den egna skogen och en snickare fick jobbet. Vi körde breda plankor till hans verkstad och efter  några veckor kom han hem med säg 10 bord och 20 bänkar.
Jag beställde renhudar som skulle va på bänkarna. På golvet hade vi granris som fick underhållas så att den var fräsch hela tiden. I mitten byggde vi en rund eldstad av stora stenar och murbruk. Från Finland beställde vi en stor Muurikka-häll av gjutjärn som användes mest att steka de berömda (!) Gränna-plättarna på.
 
Inne i kåtan. Stämningsfullt eller hur?
 
Till Grännaplättarna använde vi röd mjölk och riktigt smör. Äggen från hönshuset. Stora, 30-40 cm i diameter. Plättarna alltså.
Serverades med vispad grädde o oftast hemmagjord jordgubb- eller hjortronsylt.
 
 
BARNKALASEN blev en succé. När barnagruppen kom berättade jag vad vi skulle göra och i vilken ordning.
Först gick vi tillsammans och bekantade oss med djuren. Sen var det dags att prova på att rida eller åka häst&vagn eller åka på traktorflak.
Dags att äta pannkakor, mycket uppskattat. En liten egen stund och sen en tävling med styltor, pilkastning, luftgevärsskytte eller nåt. Nu närmade sig slutet av kalaset och vi gjorde en ring runt födelsedagsbarnet, höll varandra i händerna och sjöng JA MÅ HEN LEVA. Jag överräcte högtidligt  en LYCKOSKO till hen som fyllde år.
Det var alla hästars gamla skor som vi hade tvättat, filat, målat svarta med födelsedagsbarnets namn datum och vad hen fyllde med guldfärg. Ett läderband satt i i hålorna för att kunna hänga upp den,  och förstås Gränna Gård stod med. Lite reklam.
Allra sist var det skattjakt i skogen där man kunde hitta var sin godispåse. Snipp snapp snut, nu var kalaset slut. Slut var också jag många gånger efter 3 timmars underhållande men kunderna var EUFORISKA. Jag hörde nämligen barnens kommentarer när föräldrarna kom och hämtade dem.   "Jag vill också ha mitt kalas här, jag vill också få en egen lyckosko... " Det enda jag skulle gjort bättre=ta betalt...jag var för billig.
 
Gå på styltor...bra att hoppa på från kaffeteriatrappan.
 
Giftassugna pinades ofta hos oss. Möhippor och svensexor var populära. Receptet för dessa planerades individuellt. De liknade barnkalas fast för vuxna. Lite vildare bara.
 
Personalfester och vuxenkalas var populära. På vårkanten innan sommarlov var det hektisk period. Då kom det buslass med barn på skolresa. I kafeterian hade vi säljhörna där man kunde köpa med sig en lyckosko, påfågelsfjäder, påskfjädrar a lá Hönshus GG, hemmagjorda smycken av hästsöm, nyckelringar i trä och lite annat hantverk från bygden. 
På sommarhalvåret svängde turisterna in. Vissa bara fikade och tog en paus, vissa övernattade. Rekordet var ett äldre danskt par de skulle övernatta...de stannade i 9 dagar.
Många kom från Holland, Belgien, Tyskland, Norge. Enstaka från andra exotiska länder. En gång körde en flott bil framför kafeterian (vi hade P-plats), ut glider fyra kostymklädda vackra mörka män med blanka skor. Det var då jag kunde brustit i sång: Mamma jag vill ha en italienare.....Jajamen, kaffe med nåt ville italienare. Jag tog dem i lappkåtan och erbjöd steka Grännaplättar.  Då visade italienarna sina vita tänder och med suck och mammalängtan sa de i stort sett samtidigt att MAMMA brukade göra såna men med choklad på. Varpå fick jag kontra att det är för sött här norr, nu blir det hjortron och grädde. Jag tror att pojkarna fick minne för livet.
En anna gång var det ett ungt tyskt par, de drack kaffe och åt våfflor. När de skulle gå och betala hade de inga kontanter. Jag hade  inte kortapparat.  Jag såg att paret skämdes och sa: Never mind, vi tar det nästa gång (Your right). Ok, sa dem.   
Ett år senare: Ett ungt par fikar, betalar... och plötsligt, tar fram en flaska vin, ger den till mig och säger: Och det här är för fikat förra sommaren!
Ja, du ser, det finns folk... och folk.
 
För övernattning hade vi två timmerstugor med fyra bäddar var. I stora boningshuset hade vi en liten lägenhet med fint badrum, kök och ett rum. För att få egen ingång dit, andra våningen, tog min sambo motorsågen och sågade ett hål i ytterväggen dit en ytterdörr, trappavsats och trappa byggdes.
På sommaren sov folk i sovsäckar i lappkåtan, på renhudar. Vi erbjöd också höloft när vi hade fräscht nyskördat hö. Några nappade på det. Vi fick bara påminna att absolut rökförbud gällde, 10 meter från stallbyggnaden.
Jag planerade sk. FÅGELHOLK, i träden för övernattning men det förblev en dröm.
Mamma Mia va olika folk vi hade. Hela skalan. Säsongsarbetare, turister, några skumma typer. Några smitare.
Städa fick man göra efter varje gäst.
Polisen fick hjälpa till ibland, några gånger. Lite stöldgods...lite skumma affärer i en stuga med unga, litauiska tjejer och nysvenska mörka män...djurmisshandel, katter i burar och missbruk. Lite smått o gott.
 
På gården  växte det fram en ridskola för nybörjare, barn mellan sju - tolv kanske.  Det började med ett par stycken och blev fler o fler. Till slut hade vi flera lektioner nästan varje dag. Hästantalet var uppe i åtta som mest och stallet byggdes större i tre omgångar. Jag jobbade med bygget så fort jag hann. Till slut hade vi tio boxar och en varm sadelkammare.
Även vuxna kom och red, ofta blev det uteritter då. 
 
Kanske den yngsta ryttarinnan?
 
 
Fjordingstoet Vanja var jättesnäll mot barn
 
 
 
 
 
 
 
Som liten blev jag van att ha häst. På gården hade man en finsk arbetshäst som fick dra timmer, hö, harv, jo allt möjligt. Ingen red på den tiden. Ibland när zigenare sov över bytte pappa häst med dem.
När mamma dog och jag fick följa med syrran lärde jag mig rida på arméns hästar  men när jag åter kom hem blev det ingen ridning. Inte förrän i Sverige i Trollhättan när min dotter blev hästtokig. Jag blev det också.  TFRK blev det först. Ponnygruppen för Nina. Sen började vi båda två rida i Sjuntorp, på NÄRK. Jag var ganska harig, kunde och vågade inte rida alla ridskolehästar. Ändå var det det bästa jag visste. Vackra och facinerande djur. 
I samma veva som vi köpte egen gård var det ju klart att vi skulle ha häst eller hästar. Och bastu så klart.
Stallet blev klart före bastun. Två boxar med jordgolv. Vi hyrde vår första häst då vi inte hade råd att köpa nån egen. Minns att huslåneräntan var skyhög, vi betalade då nio tusen kr varje månad. Jag sydde en vojlock till vår häst av ett par gamla thermobyxor...i den andra boxen hade vi en kompis häst och fick en slant för stallplatsen.
Vi hyrde olika hästar och höll på. Själva boningshuset helrenoverades och byggdes ut. Vi jobbade heltid båda två.
Den dagen kom då vi skulle köpa en egen häst, eller maxad D-ponny som var viktbärande så att vi båda fick rida.
Va vi åkte, riket runt, hade jättemånga på prov men den rätta hittade vi i Göteborg. Världens snällaste D-ponny.
Duktig i både dressyr och hoppning. Dessutom körd. New Forest sto, Malin II, hette hon.
Nina o Malin åkte och tränade, tävlade och vi körde både släde o vagn med henne.
Vi åkte ofta till Upphärad för att träna hos en duktig tränare. I hennes stall var det en inacorderad häst, en lipizzanerhingst. Sakteliga blev vi intresserade av rasen. Vi ville också ha en lipizzaner. Rätt, Spanska Ridskolan i Wien. Jag har varit där flera gånger, sett och beundrat deras berömda hopp och poséer.
Vi hittade vårt ungsto med superstamtavla i Skåne. Pluto Caprice. Hon var skimmel men blev helvit med åren.
Hon var ca 160 cm i mankhöjd och var ganska kraftig, muskulös...och humör hade hon. Jag får åter igen erkänna
att jag var rädd för henne vid vissa lägen. Jag red henne bara när hon var dräktig för att då var hon lugnare. Tur att Nina klarade av henne. Hon hade bra steg, en gång fick vi 40 poäng och guld på riksutställning.
Som vi höll på, mocka, borsta, tvätta den vita svansen, rida, hämta hö o halm. Ibland spån eller torv. Beställa hovslagare. Ge sprutor, joo, ibland blev de ju sjuka också.
I flera år pinade  vi våra grannar med att lussa hos dem, TILL HÄST! Vi tränade och sjöng kvällarna innan. Jag offrade vita lakan som vi klippte en sprung där bak så tyget föll fint på hästen.
Ett år var det glashalt... men vi skulle ju...så min sambo fick gå i täten och sanda...
Första huset, och Nina sjöng, klart o tydligt: Staffan va en tallegren...............öööhm
Vid nästa hus hytte vi till henne att sjunga rätt!! JOO-JOO, va hör vi om inte: Staffan va en tallegren.....
Vi red långa uteritter, ofta var det månen som lyste och snön knastrade.
På gården hade vi ett litet men komplett hus som vi hyrde ut. Ofta var det hästfolk som bodde där och hade häst i stallet. 
Caprice fick ett stoföl, som fick namnet Carisma. En vecka innan hon skulle föla inredde vi en ledig box till ett rum med säng, mattor, nattduksbord mm. Vi skulle sova i stallet och inte missa fölningen.  Jag hade noja på spindlar och köpte på ÖB en sån hatt med nät framför ansiktet. Biodlarna har såna. Den var grön.Men ack...av någon anledning hoppade vi över en natt, och naturligtvis passade hon på att föla då. Jag tror starkt att hon knep och väntade på att få lugn och ro.   Vi behöll henne men sålde Caprice. Visst hade båda damerna humör. Caprice kunde typ anfalla, öronen bak och skulle hugga när nån främmande skulle närma sig vid boxdörren. Hon som skulle komma och titta på henne kom lite tidigare än avtalat. Hon hade gått in i stallet själv och "hälsat" på Caprice....Nina och jag kom hem och kvinnan kom ut ur stallet saligt leende och sa: Jag har hälsat på henne och gillar hennes temperament. Nina och jag bytte blickar...va har hänt...vem är knäpp nu...
Hon köpte Caprice. Familjen fick en kattunge på köpet som fick namnet Lucia eftersom det var Luciadagen.
När hästbilen med Caprice åkte gick jag efter dem på vägen och skrek vad rösten gav medans tårarna sprutade:JAG SKALL ALDRIG MERA SÄLJA EN HÄST!!                   
 
  
 Känslorna kom, hon var så personlig och speciell.  Med tiden sålde vi flera hästar, och köpte nya. Det blev lättare men vi älskade alla våra djur och tog väl hand om dem.
En gång råkade vi se en nykastrerad lipizzanervalack i ett närbeläget stall. Hans ägare, en indisk kille, var inte direkt hästkille. Några stalltjejer skvallrade till oss att hästen var omöjligoch stirrig och mager var han. Såg ledsen ut. Då, spontana jag, världens räddare... ville veta när ägaren kom till stallet. Onsdag. Jag åkte dit och sa till ägaren: Den här hästen skall till mitt stall, den ska rehabiliteras och tas hand om bättre. Det kostar si o så. Är vi överens? Jag hade tydligen gjort intryck för han sa: absolut, bra. Han sa också att han hade köpt hästen till sin flickvän men de hade gjort slut....
Nästa dag fick naturligtvis Nina rida hem hästen för den gick tydligen inte att lasta. Hästen var svårriden tre ste g fram och ett bak. En bil körde strax bakom dem för säkerhetens skull.
Mycket riktigt, sakta men säkert fick vi ordning på pållen. Bra hull, glad och pigg och mycket bättre riden än ett halvår sen. Sedan dök den gamla flickvännen upp och skulle ha tillbaka hästen. Med lugn kunde vi släppa iväg hästen - han mådde ju bra. Efter ett par år hörde ägaren av sig och tackade oss för att "vi hade räddat livet"   hennes häst. Han hade också fått fina poäng på utställning.  Såna stunder blir man alldeles varm om hjärtat.
 
Vi sålde faktiskt Carisma också men köpte henne tillbaka ett år efter då ägaren dog oväntat. Lite roligt var att vi betalade mer för henne än vad vi hade fått året innan. De påstod att vi de måste räkna in vad det kostat att ha hästen ett år. För mig lät detta knepigt men det finns väl värre knepigheter i världen.
Carisma fick flera föl hos oss som senare såldes.
I stallet föddes två andra föl. De var två ston som var inacorderade av två tjejer. Det var spännande att få vara med på ett hörn där också.
 
En period fick jag idéen att jag skulle ha halvblod. Ville rida och tävla i dressyr. Halvblodet hette Elegant.  Köpte fina läderstövlar och fin kavaj......men vad hjälper det när det mesta går åt helvete. Det visade sig att hästen började bete sig märkligt, mitt i dressyrprogrammet stegra sig och göra sidohopp...jag blev skiträdd som vanligt och skulle sälja hästen. En stalltjej som var förkyst i hästen fick köpa honom till reducerat pris. Efter några år fick jag höra att hon hade tagit bort Elegant för han hade blivit dödsjuk. 
Jaha, tänkte jag, det var ju något som spökade redan när han var min. 
Nu hade jag äntligen förstått att: en gång lipizzaner-alltid lipizzaner. Ny jakt började efter ny,SNÄLL lipizzanersto.
Hingst kan man ju inte ha med mina nerver. Valack går inte. Det känns att valacker saknar något...ston är så nyanserade.
Vi kände till en mycket snäll lippare, ett sto som vi hade funderat på förut flera år sen men inte nappat på för att hon hade inte så bra steg, som vi säger. Nu värderade vi om, vi ville hitta ett sto att avla på med ett krav: SNÄLL.  Vi åkte och köpte det snälla stoet som hade blivit till åren. Hon förblev oförsäkrad, hon var för gammal för att försäkras då hon aldrig hade  varit försäkrad. Övrigt var hon i dåligt skick  Halt och mager, håglös. Åter igen skulle vi rädda liv. Tanten som sålde hade många hästar, 46 hundar (inavei), plus andra djur. Både tanten och djuren levde i misär och som tur var blev det utredning och sanering hos henne. Hon levde i en bubbla.
Vi köpte hästen för några lusentappar. Hem och göda och få ordning på pållen. Hon var så glad i mat, hon åt t.o.m. citroner. Det tar sig, som pyromanen sa. Hon blev bättre och vi började rida henne försiktigt. Hon var så snäll, aldrig en kick eller sura miner.
Till slut var det dags att betäcka henne. Det tog sig till slut och nu skulle det bli spännande  att se om avkomman också blev snäll. Tiden gick, Dorita, som hon hette, gick två veckor över tiden. Sen gick allt åt helvete igen. Hon började  föla, stora vaxproppar satt i juvren, men hon fick inte ut fölet. Det var för stort. Jag ringde veterinären och fick svar: Dra ut fölet-du har ju varit med förr......men innan vi fick draghjälp och när fölet väl låg där på boxgolvet var det dött. Stort, svart, välskapt hingstföl. Det var grymt...och vi grät flera veckor igen.
Jag märker själv nu att det har varit mycket sorg och ekonomiska förluster kan man nog säga med alla hästhändelser men i samma andetag försäkrar jag att jag inte ångrar en dag av just hästdelen. Dessa djur som har kommit och gått har gett oss oerhört mycket.
 
Nu ska jag skriva lite om annat men återkommer till hästar sen igen.