Vår familj var inte särskilt religiös. Inga bordsböner, inga kyrkobesök eller bibelläsning. En sak var mamma och pappa dock noga med. Kvällsbönen. Den lärde jag mig att rabbla upp när jag var bara några år gammal. Den har jag faktiskt rabblat hela mitt liv, än idag. Jag kallar det för någon slags ”barnatro”. Det finns djupt därinne, liksom att det här lilla vill jag behålla.

Jag har försökt att tro som pingstvännerna och andra sekter. Funderat och studerat präster, besökt kyrkor, tagit en vinklunk och oblaten, men neeeej, har inte känt något. När det kommer predikanter och ringer på och frågar om de får komma in så vi kan prata Gud, har jag börjat svara att jag har direktkontakt och pratar med Henself varje dag. Jag gör det också, för Gud är. Överallt. Ett sandkorn.

Här en fri översättning av min kvällsbön:
Låt mig lägga mig och vila Min Skapare, var barmhärtig Min Beskyddare. Om jag inte skulle stiga upp, ta mig till Himlen till Dig. Amen

 På finska då....levolle laske Luojani, armias ole Suojani, jos sijoiltain en nousisi, taivaaseen ota tykösi. Aamen.

 

Amen på arabiska. Vackert. Som konst. Ska rama in som tavla?

Skolan börjar
Av första skoldagen minns jag att jag fick gå till skolan ensam. Minns att jag avvek från vägen ca en och en halv km hemifrån och gick hem till ett äldre par istället. Jag fick en bulle med saft och de var snälla och kloka. De förstod situationen och till slut uppmuntrad av dem tassade jag lydigt vidare.

 Första klassens lärare hette Ella. Jag tyckte om henne. Hon om någon har säkert blivit en ängel. Om man tror på änglar.

En gång följde hon med mig hem till mig. Hon var naturligtvis nyfiken att se hur alla dessa fattiga torparbarn bodde i urskogarna. Sista kilometerhalvan var en lerig, gropig traktorväg och hon fick hoppa hit och dit för att någorlunda klara av att behålla skorna på.

 Jag registrerade att mamma inte var så glad för spontant finbesök. Fröken...herregud....
Hon ville ju bjuda på det bästa huset hade. Hon rusade ner till källaren och kom upp med en kopp hjortronsylt....

I mitt hem pratade man inte med barnen. Man pratade till barnen. Som vi inte fanns. Atmosfären var oftast stel och spänd. Idag undrar jag ju varför. Var förhållandena, dessa efterkrigstider, hårda med mycket slit hårt arbete? Visst, kläderna tvättades för hand. På vintern kunde pappa ha stora träpjäser inne i stugan som han dagligen formade till olika åkdon till häst. Kläderna och sockarna lagades och lappades. Allt som vi åt kom från gården. Mjölk, kött, spannmål, potatis och bär.

Ett sätt att tjäna lite fickpengar för oss ungar var att på vintern klättra i tallar och samla kottar. Kottarna köptes av handelsmannen i byn. Han sålde dem vidare med vinst såklart. När kottarna torkade fick man ut fröna.

Kommentera

Publiceras ej