Höstterminen -62 började och jag började trean. På höstarna var varje elevs plikt att plocka lingon, ett antal liter, och ta till skolan. Alla fick bidra till skolmaten. Det blev lingonsylt och lingongröt som vi kallade klappgröt.
Bambatanten lagade maten i skolans kök och maten bars ut till klassrummen av två elever som råkade vara "veckans ordningsmän".Dessa två behövde inte gå ut på rasterna då de fick tvätta svarta tavlan, vädra och förbereda nästa lektion vid behov.
Skolmaten bestod av en skål soppa eller gröt. En flaska mjölk och smörgåsar hade man med sig hemifrån. Vi åt på våra platser.
En kall januarikväll satt jag i mitt och syrrans rum och hörde väsen som om någon kom in och skrek. Det var mamma som hade varit och kvällsmjölkat. Jag rusade till sk. stora rummet och såg hur mamma höll om huvet och med gråt och skräck i rösten försökte förklara hur ont det gjorde. Hon ramlade i sin och pappas säng ojande....
Pappa försökte ge henne nåt hjärtpiller men vad hjälpte det!
Min fem år äldre bror, Jorma och jag skickades till grannen, en morbror. Där satt vi stela av skräck och miljoner  frågor om allt. Orden kom inte ut, vi var inte vana vid att prata, speciellt inte om känslor. Nån gång under kvällen fick vi komma hem och då var en äldre manlig läkare där. Minns att han tittade på mig och försökte le, men det jag såg i hans ansikte var något helt annat. Hur han hade tagit sig hem till oss från Kivijärvi, är för mig en gåta. Vi hade ju inte bilväg hem.
I alla fall bestämdes det så att mamma skulle till Kivijärvi sjukhus, typ 2,5 mil bort.
Min större bror och pappa hjälptes åt att sela hästen med släde och de körde hästen snett vid trappan och bar ut mamma. Jag hörde min mammas sista rop: Ta hand om flickan!  Flickan, det var jag.
Nästa dag kom en grannkvinna längre bortifrån hem till oss. Jag råkade se henne genom fönstret, läste av kroppspråket direkt. Pappa var på gårdsplan. Pappa kom in, grät, tog mig i famnen och sa: Nu har vi ingen mamma längre.Hon hade dött i sviterna av hjärnblödning.Bara 53 år gammal.
 Jag stod upp och gick  till mammas symaskin och tog på den.
Den här kvällen är nog det starkaste och sorgligaste minnet i mitt liv.
 
Bilden av en hölada tycker jag är så vacker, den andra bilden; där ser ni min stora syster Hilpe som tjugoåring mata vår arbetshäst, Viija
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej