Det glada 70-talet! Det bodde finnar i varje hus på Kronogården. Jag var stolt över min stora mage, minns jag.
När min dotter föddes bodde vi i höghuset bakom OK, som det hette då. I en liten tvåa. Det var nog litet flower-power över tillvaron. Jag gick i platåskor och långkjolar på Lantmannavägen. Det var en del sprit och bråk bland de finska männen men man såg aldrig droger. Jag har då inte sett droger  i hela mitt liv.
De första åren umgicks man med bara finnar. Jag med, läste finska böcker och veckotidningar som vi beställde från Finland. Finska Föreningen var stark. Det ordnades finska danskvällar, föreningen byggde t.o.m. en egen bastu som man kunde boka. Lågstadiet var helfinskt med importerade lärare. Tidningen Trollhättan hade en dag i veckan en finsk helsida. Mitt i stan hade vi en helfinsk affär ett tag så att vi kände oss lite som hemma. Där kunde vi köpa korv, bröd, senap, piroger, de berömda lådorna till jul, Tupla, Sisu, (godis) och ett och annat.
Detta var livsviktigt. Kultur har man med sig länge. Jag minns att det tog lång tid att bli försvenskad. Förstå mig rätt.
Plötsligt var jag där. Började läsa böcker på svenska. Började umgås med flera svenskar och andra nationaliteter.
Plötsligt upptäckte jag att jag kände mig jämlik svenskarna. Jag upptäckte att jag hade kännt mig mindre värd.
Det var en underbar upptäckt. Jag hade blivit kosmopolit.

Kommentera

Publiceras ej