Jag ärvde ett täcke. När vi skulle åka till Sverige kom pappa med ett relativt nytt täcke som jag skulle få. Blå, glansig på en sida och mer bomullsaktig på andra sidan. Tung och tjock var den. Det var det finasre han kunde komma på. Rörande. Jag hade täcket många år tills det säkert var fullt med kvalster i.
Livet i Sverige fortsatte med som sagt kontorsutbildning. Jobb fick jag direkt, socialkontoret i Skövde. Arbetsförmedlingen  i Trollhättan och sista 13 åren Försäkringskassan. Pappersarbete, kopiering, brev....handläggare hette det på fk. Sjukpenning, föräldrapenning, vård av barn, pension. Jag tolkade en hel del. Ganska roligt jobb så länge det varade.
Jag hade varit ensamstående mamma många många år och jobbade heltid. Inte så lätt. Pappan var inte med så mycket då, som idag har blivit tvärtemot. Riktigt bra!
Tydligen hade jag ingen ork att umgås med killar. Det hände väl att syrran hade tösen en lördagkväll och jag gick på dans. Sen hände det; jag blev kär. Han var lång, han rökte inte och det var "klass" på honom. Jag såg nog lite upp till honom. Han flyttade ihop med oss i min 3-rummare på Bergkullevägen. Statsdelen hette Sylte dit många finnar nu avancerade. Min dotter fick sin första katt, Micke. Micke fick följa med på semester till Finland, till min svärmor o svärfar. Svärmor hade enormt trädgårdsintresse och tydligen ogillade hon katten som "förstörde" rabatterna....det blev dålig stämning som Özz Nujen sa. Det var där och då jag beslöt att detta var sista gången Micke skall typ hållas kopplad o så. Han ska vara FRI. Gå ut o in som det behagar. Vi skall köpa en bondgård.
Väl hemma började vi leta, nya killen var med på noterna. Efter några visningar blev det en gård en mil söder om Trollhättan vid dåvarande väg 45, en 7 ha gård. Naturligtvis renoveringsobjekt men jag såg min barndomsdröm framför mig. Hus, stall och trappa. Pianot hade vi redan i Sylte. Tur att jag inte visste då vilket äventyr detta skulle bli....huh.
Det glada 70-talet! Det bodde finnar i varje hus på Kronogården. Jag var stolt över min stora mage, minns jag.
När min dotter föddes bodde vi i höghuset bakom OK, som det hette då. I en liten tvåa. Det var nog litet flower-power över tillvaron. Jag gick i platåskor och långkjolar på Lantmannavägen. Det var en del sprit och bråk bland de finska männen men man såg aldrig droger. Jag har då inte sett droger  i hela mitt liv.
De första åren umgicks man med bara finnar. Jag med, läste finska böcker och veckotidningar som vi beställde från Finland. Finska Föreningen var stark. Det ordnades finska danskvällar, föreningen byggde t.o.m. en egen bastu som man kunde boka. Lågstadiet var helfinskt med importerade lärare. Tidningen Trollhättan hade en dag i veckan en finsk helsida. Mitt i stan hade vi en helfinsk affär ett tag så att vi kände oss lite som hemma. Där kunde vi köpa korv, bröd, senap, piroger, de berömda lådorna till jul, Tupla, Sisu, (godis) och ett och annat.
Detta var livsviktigt. Kultur har man med sig länge. Jag minns att det tog lång tid att bli försvenskad. Förstå mig rätt.
Plötsligt var jag där. Började läsa böcker på svenska. Började umgås med flera svenskar och andra nationaliteter.
Plötsligt upptäckte jag att jag kände mig jämlik svenskarna. Jag upptäckte att jag hade kännt mig mindre värd.
Det var en underbar upptäckt. Jag hade blivit kosmopolit.
Kvinnan som jag bodde hos fick erbjudande att hyra en hel postlokal som lades ner. Hon nappade på det eftersom hyran var inte högre och det var verkligen jättestort. Nära lokalbussen var det också. Ett jätterum med kök i ett hörn och ett ganska stort rum parallelt. Det andra rummet blev sovrum till oss tre. Kvinnan, medelålders i mina ögon då, och jag sov bredvid varandra. Minns inte om det var dubbelsäng eller bäddsoffa, och 7 åriga dottern hade en enkelsäng på andra sidan av rummet.
Jag sökte jobb. Delade post, strök klädesplagg på en fabrik...
En sommardag kom min mammasyster med sin man och deras lilla dotter på besök. Trodde jag. Jag tyckte att syrran betedde sig lite konstigt, tände en cigarret så där dramatiskt och utbrast: Arja ska följa med oss till Sverige, av orsaken som frun säkert förstår!! Varken jag eller kvinnan förstod ingenting, bara att värst vad hon låter dramatisk. Det kanske blir bra i Sverige, med jobb och så, många finnar har ju flyttat dit.
Så blev det. Det värsta är att jag, efter flera år, fick veta att min andra syster från Helsinki hade pratat med  min mammasyster om mig; att jag sov i samma säng med kvinnan. Det kunde bara betyda en sak. Hon är lesbisk.
Plötsligt förstod jag hennes mystiska beteende vid besöket. Vad jag kände var enorm besvikelse, svek, sorg och hat mot mina systrar. Varför inte bara prata,  fråga. De var helt ute och cycklade. Som sagt var min sexuella uppvaknande väldigt försenat. Vad det beror på struntar jag i men säkert var det flera faktorer. Lesbisk var jag dock inte. På den tiden hade det väl varit något skamligt.
Väl i Sverige kom vi till Trollhättan 1972. Jag fick jobb direkt på Lilla Edets Pappersbruk som det då hette.
Buller från maskinerna, damm från papper   och Gud vet vilka kemikalier gjorde att jag fick sluta min karriär som papperspackerska ganska snart. Jag fick exem, mest i händerna. Nickelallergi sa läkarna och skrev ut kortisonsalvor.
Svenska språket behärskade jag någorlunda. Minns att jag sa fel ibland, tex när jag var inlagd och mina mandlar opererades bort för jag hade halsfluss ofta. Alltså, läkaren gick sin rond, kom till mig och frågade om jag var gravid. Vet inte, svarade jag och menade att jag inte förstod ordet GRAVID.  Läkaren fnös nåt i stilen; sånt ska man veta..........ööööh
En annan gång, skulle vi äta lunch, min väninna och jag, av nån anledning korv med bröd bl.a. Jag säger: Två bröder med var sin korv, tack..............öööööööööööh
Körkort ville jag ha och anmälde mig till Kungsportens trafikskola så fort jag var 18. Efter lite om och men fick jag mitt körkort. Teorin klarade jag galant men fick köra upp två gånger. Jag var så nervös första gången att i en korsning i Trollhättan skakade gasfoten så mycket att hela bilen typ hoppade fram........
På den tiden var det populärt att omskola sig, på AMU-Center.  Jag skulle bli kontorist. Det var på den tiden, exakt. Jag började på AMU-Center i Trollhättan och avslutade 44 veckors kontorskurs i Skövde.
Dit hade jag flyttat för att göra en nystart med min dotters pappa. Min dotter fick jag när jag var 20,5 år.
Jag hade alltså börjat att upptäcka det motsatta könet. Oerfaren och naiv, ojjoj, men ändå. Jag upplevde att jag växte mycket genom att bli mamma. Efter mycket strul blev jag ensamstående mamma.